Den osynlige mannen 1933

Om du vill ha en lättsammare monsterfilm har du kommit helt rätt. Till skillnad från Universals mystiska och stämningsfulla skräckfilmer som de har gjort tidigare, är "Den osynlige mannen" mer av en mörk komedi - och ibland oavsiktligt skrattretande. Vad som verkligen imponerar är snarare specialeffekterna, som lade grunden till de moderna tekniker vi idag tar för givna.

 

Efter framgången med "Frankenstein" är det återigen James Whale som regisserar, med ett manus baserat på boken "The Invisible Man" av H.G. Wells. Jack Griffin har lyckats göra sig själv osynlig med en brygd och problemet är bara hur han ska upphöra effekten igen. Under tiden upptäcker han vilken makt hans osynlighet medför och drivs till storhetsvansinne såväl som vanligt vansinne, då brygden innehåller en ingrediens som tidigare har gjort försökshundar galna. Större delen av filmen handlar om polisens försök att ta fast honom, medan han löper amok - berusad på sin egen briljans och fullkomligt vrickad.

 

Huvudrollen skulle ursprungligen ha gått till Boris Karloff, som alltid verkade vara Universals förstahandsval vid den är tiden, men efter en oenighet gavs den till den brittiske teaterskådespelaren Claude Rains, som därmed debuterade på filmduken. Hans överspel var tydligen så kasst att studion undrade om James Whale var riktigt klok när han valde honom, men då han nästan aldrig syns i filmen var det den starka rösten som gav honom rollen. Den är minst sagt igenkännbar och han lyckas porträttera Jack Griffin/Den osynlige mannen som både sympatisk och som en skoningslös skitstövel. 

 

Polismännen i filmen är nästan de roligaste. Överstekonstapeln verkar till exempel helt ointresserad av allt som pågår och efter att själv ha bevittnat Griffin, konstaterar han bara sakligt att "den här mannen är osynlig", som att det är sådant som förekommer ibland. Hotellägaren Mrs. Hall, spelad av Una O'Connor, är dock fruktansvärd. Tydligen fann regissören James Whale hennes excentriska karaktär hysteriskt rolig, men allt hon gör är att skrika så att ljudet distar när minsta lilla sak händer. Det har noll trovärdighet och känns så irriterande att det oavsiktligt leder till utleda skratt åt dess löjlighet.

 

Personligen finner jag varken berättelsen eller rollprestationerna särksild minnesvärda och filmen har inget unikt kameraspråk eller filmmusik att tala om. Det som däremot gör "Den osynlige mannen" verkligt intressant för mig är dess banbrytande specialeffekter. Det som vi idag gör med green screens och CGI lyckades de åstadkomma med vanlig film, flera lager och praktiska effekter innan det ens var vanligt.

 

Den osynlige mannen är ofta täckt av kläder, bandage och solglasögon, vilket inte är svårt att filma. När han däremot delvis visar naken hud skapar de en verklig utmaning, vilket vfx-mästaren John P. Fulton löste genom att täcka de "osynliga" kroppsdelarna i svart sammet och filma Rains mot en lika mörk bakgrund, för att sedan pussla ihop klippet med kulisserna i olika lager. Särskilt komplicerat blir det förstås i en scen där mannen betraktar sig själv i spegeln och hela fyra lager behövde spelas in och matchas. I övrigt får de möbler och människor att sväva med hjälp av stålvajrar, som glimtar till ibland på ett mindre imponerande sätt. 

 

När en film känns nästan uteslutande sevärd på grund av dess specialeffekter har den vissa problem. Den var en stor biosuccé år 1933, men humor åldras sällan lika väl som drama. Den har naturligtvis sina stunder, som när Griffin muntert skuttar ner för gatan endast iförd byxor, medan han jagar en vettskrämd kvinna som naturligtvis bara ser ett par brallor som har fått eget liv. I övrigt misslyckas den med att engagera, skrämma eller beröra så som de lyckades med i exempelvis "Frankenstein". En film för tekniknörden och filmhistorikern, men annars ytterst medioker.