Den ovillige fundamentalisten 2012

Spoiler? Inte alls. "Den ovillige fundamentalisten" är svår att förutsäga och håller sig spännande med relativt enkla, men samtidigt oerhört genomtänkta, medel.

Baserad på romanen med samma namn, en hyfsat prisbelönt sak signerad Mohsin Hamid, låter den oss följa den nyss nämnde pakistaniern Changez, som sitter och berättar sin livshistoria för den amerikanske journalisten Bobby. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Bobby försöker luska ut om Changez är ansvarig för mer än de han undervisar, och frågan är om journalisten själv är exakt precis den han utger sig för att vara.

"Den ovillige fundamentalisten" lyckas förvisso leva efter den där devisen att inget riktigt är som det ser ut att vara, men egentligen är det, liksom frågorna jag ställer i stycket ovan, mer eller mindre sekundärt. Visst, det bygger en brännande aktuell och spännande politisk thriller, som dessutom har ett tänkvärt budskap, som effektivt lyckas balansera och därtill visar båda sidor av myntet. Allt det här är oerhört viktigt, samtidigt som det finns något viktigare: Karaktärerna. Framför allt en av dem.

Changez historia är oerhört fängslande, från uppväxt till hur han verkar nå sina drömmars mål när 11:e september händer, genom relationer och vidare tillbaka till ramhandlingen. Han spelas av Riz Ahmed, från bland annat "The Road to Guantanamo" och "Four Lions", och gör ett kanske inte helgjutet men ändå känslomässigt trovärdigt porträtt.

Skådespeleriet överlag är starkt, mycket tilltalande. Från den amerikanske journalisten som gestaltas av en sådan där personlig favorit, Liev Schreiber ("RKO 281" och "X-Men Origins: Wolverine" men snälla, håll inte den sistnämnda filmen emot honom, det finns många bra skådespelare som sällan eller aldrig hittar hem) till Changez kärleksintresse Erica, i vilken Kate Hudson ("Almost Famous", "Skeleton Key") hittar en av sina bästa rollprestationer. Däremellan hittar vi Kiefer Sutherland, vars närvaro sällan gör mig besviken, och den sorgligt underskatta Martin Donovan. Jag kräver mer Martin Donovan åt folket.

Som helhet betraktad är "Den ovillige fundamentalisten" en bit ifrån perfekt, på det där ganska svårbedömda sättet. Kanske är den helt enkelt inte tillräckligt kommersiell? Nåväl, att regissören Mira Nair undviker att kompromissa borde vara, och är, ett kryss i pluskolumnen. För eventuella tillkortakommanden till trots vinner filmen där det behövs som mest. Med sitt budskap, med sin välbalanserade historia, med karaktärerna.