Den ryska grevinnan 2005

”Den ryska grevinnan” utspelar sig i kinesiska Shanghai, strax innan den japanska ockupationen av staden. Enligt uppgift från distributionsbolaget har filmmakarnas tanke varit att skildra hur två personer, med var sin tragiska bakgrund, träffas under dessa politiskt och socialt stormiga omständigheter. Hon, Sofia Belinskya (Natasha Richardson), är en rysk före detta grevinna som av outtalade skäl (genom att tänka tillbaka till skolans historielektioner kan jag visserligen gissa mig till dem, men vi får dem aldrig bekräftade) tvingats flytta till Shanghai tillsammans med sin avlidne makes familj. Han, Todd Jackson (Ralph Fiennes), är en amerikansk före detta diplomat, bosatt i Shanghai, som av en särskild anledning uppvisar en dyster natur och som har blivit blind till följd av delvis samma. Jag förstår inte varför denna orsak hemlighålls i större delen av filmen, men eftersom det nu förhåller sig på detta vis tänker jag inte bryta mot den kanske mest viktiga regeln i en recension genom att avslöja denna del av handlingen. Och trots stadens enorma folkmängd, dröjer det mycket riktigt inte länge innan de båda två träffas, som av en slump.  

Sådana här historier kan knappast beskyllas för att ha något överskott av överraskningar på lager. Tvärtom. Den rådande mallen är ju att dramats två huvudpersoner träffas i intrigens inledning och att resten av filmen endast är en enda lång transportsträcka fram till tidpunkten då de båda inleder en relation. Nu uppskattar jag personligen inte särskilt mycket berättelser av denna typ, men i detta fall skulle jag även vilja avråda alla er som är förtjusta i denna sorts förutsägbara historier från att se den. Detta då den nämnda transportsträckan, huvuddelen av filmen med andra ord, inte innehåller särskilt många intressanta ting. Med undantag av Jacksons kompanjon Matsuda är karaktärerna endimensionella, historiens goda personer är snälla rakt igenom och historiens elaka personer besitter förmågan att endast uppträda på ett vidrigt sätt. Förmodligen hade detta ändå varit uthärdligt om inte skådespeleriet varit så stelt. Vad karaktärerna tänker och känner får vi veta genom att lyssna till antingen replikerna eller musiken, för ur skådespelarnas mimik eller kroppsspråk finns inte särskilt mycket att utläsa. Men även här finns ett undantag, Hiroyuki Sanada, som gestaltar Matsuda. Tilläggas bör att jag alltid har varit av åsikten att Ralph Fiennes är en bra och sevärd skådepelare. Anledningen till varför jag inte nämner honom i samma sammanhang som Sanada är att Fiennes roll i ”Den ryska grevinnan” känns som och är förmodligen en ren upprepning av karaktärerna som han spelade i ”Den engelska patienten” och i ”The Constant Gardner”.   

Filmens brist på absorbering medförde att jag, under visningen, hade gott om tid till att tänka på andra saker. Något som jag funderade mycket över var varför regissören inte lät de båda huvudkaraktärernas bakgrund få större utrymme, särskilt då det gång på gång poängteras för oss att dessa var tragiska. Å andra sidan hade förmodligen en sådan utvidgning inte fått plats, redan nu är och känns filmen lång. Dessutom låter denna idé antagligen mer intressant på pappret än i händerna på James Ivory. För med tanke på dramats rådande teckning och spelning, är risken stor för att även dessa sidohistorier hade upplevts av oss åskådare som tämligen slätstrukna. 

Allt är dock inte nattsvart utan ”Den ryska grevinnan” har vissa ljusglimtar. En eller två av dem, beroende på om man räknar ur ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv, är de två nämnda undantagen. En annan är musiken som är skön att lyssna till. Och för det tredje är den yttre miljön uppbyggd på ett, i alla fall i en lekmans ögon, trovärdigt sätt. Slutligen, om samtliga nämnda komponenter summeras blir slutdomen följande: filmen är inte värd att lägga några biljettpengar på, möjligtvis kan man slötitta på den när den dyker upp på TV om några år.