Siste actionhjälten 1993

Jag minns när jag var barn och upptäckte kärleken till film. Det var action som gällde och jag hade mina favoritstjärnor. Jag längtade till varje film som dessa var med i och jag såg om varje film så många gånger att jag tappade räkningen. Jag kände med andra ord igen mig totalt i pojken Danny (Austin O'Brien) som är huvudperson i den här filmen.

Regissören John McTiernan låg bakom minst två av de filmer som små grabbar kände så inför med sina verk "Die Hard" och "Rovdjuret". Så det passade perfekt att han även regisserade "Den siste actionhjälten" som hyllar denna idoldyrkan i ett härligt nostalgiskt ljus. Han återförenas dessutom med stjärnan Arnold Schwarzenegger som inte oväntat är idealisk att spela titelrollen.

En självironisk Arnie spelar actionhjälten Jack Slater. Han driver friskt med de karaktärer som han spelat och det är sanslöst underhållande att skåda. Slater är hårdingarnas hårding som spöar skurkarna och räddar världen i film efter film. Han är också pojken Dannys store hjälte och förebild i den verkliga världen. En natt får Danny en magisk biobiljett som tillhört självaste Harry Houdini och han kastas in i ett explosivt äventyr i en värld där hjältar alltid överlever och det goda segrar varje gång.

Varje situation har en billig men cool oneliner som Jack stenhårt kan leverera. Jack och Danny blir buddies i kamp mot kriminaliteten. Shane Blacks inblandning i manuset garanterar att en lekfullt old school kompiskänsla mellan de två karaktärerna sitter klockrent. Samspelet mellan dem är fantastiskt spelat av Schwarzenegger och O'Brien. Charles Dance ger oss en karismatiskt ondsint skurk för våra hjältar att ta sig an. Bridgette Wilson kryddar anrättningen som stentuff och snygg brud med smak för stora vapen och monstertruckar.

McTiernan levererar action som pumpar upp adrenalinet precis som man förväntar sig i en film av honom. Kameraarbetet ger flyt till varenda scen. Färgskalan växlar effektivt mellan den medvetet överdrivet färgstarka världen inne i filmen och de mer hårda och realistiska nyanserna i världen utanför bioduken. Jag är villig att säga att det här är McTiernans snyggaste film.

Actiongrabben inom mig sitter och jublar högt i soffan när bildäck tjuter och kulorna viner genom luften. Mitt vuxna jag sitter imponerad av hur fantastiskt välgjort allt i filmen är och hur otroligt intelligent manuset väver ihop tuff action, magiska fantasiinslag och parodi på actionfilmsklyschor utan att för den skull förlora respekten för genren. Den har mycket våld men det blir aldrig så rått att lekfullheten försvinner. Stundtals är filmen dessutom vemodigt gripande.

Dessutom är den fullmatad med blinkningar till andra filmer. De flesta av dem är riktade till produktioner med Arnold själv men här finns även en rejäl överraskning när det kommer till gästspel av fiktiva figurer. Det här är genomtänkt metafilm som skruvar till konceptet några varv extra utan att för den skull spåra ur för mycket.

Soundtracket går inte av för hackor. Det spelade jag på cd på högsta volym oräkneliga gånger när det kom. Hårdpumpande låten "Big Gun" med AC/DC får sällskap av andra tunga låtar från mestadels hårdrocksband. Producenterna visste vad actionälskande grabbar vill ha i godispåsen.

Jag förstod som barn inte storheten i den här "Den siste actionhjälten". Jag ville ju ha bara action. När jag nu ser om den som vuxen växer den enormt i kvalitet. Framför allt inser man när man ser den som vuxen vilket varmt kärleksbrev det är till filmen som verklighetsflykt in i drömmarnas värld. Den sammanfattar allt det underbara som film står för. Filmen går rakt in i mitt cineatiska hjärta utan genvägar. Den är inget mästerverk men den får min beundran för att den vågar sig på att göra något originellt i en utsliten genre.