Den som söker 2013
Synopsis
Info
En lovande debutfilm
Det är efter båda sina föräldrars plötsliga bortgång som Tuva snubblar över papper som visar på att hon är adopterad. Utan någon i sin närhet att fråga, och med förståeligt starkt behov hitta sin riktiga rötter, letar hon sig tillbaka till samhället för sin uppväxt. Men folket där visar sig vara förbaskat ovilliga att ge några ordentliga svar och ju djupare hon gräver, desto mörkare är skiten hon får med sig upp.
Hur mycket jag än gillar svensk film, och det är mycket, behövs det nya infallsvinklar. Nytt tänkande. Det finns, det görs, men långt ifrån i någon slags utsträckning som vore önskvärt. Johan Lundhs film är ett kul möte eftersom den ger hopp om framtiden, eftersom den innehåller gott om bra idéer, eftersom det är en debut som i mångt och mycket känns erfaren, även när det inte räcker hela vägen hem.
Historien tar visserligen på inte direkt förutsägbara vägar, det är bra, och går mörkare än jag hade väntat mig. Också bra. Tyvärr kan Lundh inte låta bli att göra det utan ett visst (om än små) inslag av klyschor, och jag tycker handlingen hålls aningen för otydlig ibland. Det kan vara ett medvetet val att lägga fokus på andra saker men blir mest bara distraherande. Eller i slutändan frustrerande.
Värst är dock att "Den som söker" under långa stunder känns rätt tråkig. Utdragen. Helt i onödan, som om man försöker följa någon klassisk svensk dramamall (arvet efter Bergman, vilket jag pratat om tidigare). Det är synd, jättesynd, för här finns definitivt beståndsdelar nog att bygga en effektiv thriller helt i sin egen rätt.
Men sedan har vi ju det där som fungerar, delar av historien och ett snyggt foto, och i allra högsta grad skådespelarna. Josephine Bornebusch håller upp sin roll, huvudrollen, med den äran, och har ett starkt stöd av veteraner som Björn Granath, Claes Ljungmark (i en roll som för all del hade kunnat fläskats ut mer) och fina Ingela Olsson.
Mina invändningar till trots är jag förtjust i "Den som söker". Besviken på det som drar ner, ja, men filmen är ändå i allra högsta grad sevärd. Tack vare allt det där fungerande, tack vara den snygga ytan, och tack vare hoppet om framtiden. För jag är väldigt nyfiken på vad Johan Lundh kommer be oss söka upp nästa gång.
