Den stora björnen 2011

Jonathan är inte alls är nöjd med att lillasyster Sofie får följa med till morfar då han helst hade velat åka själv. Han önskar att hon ska försvinna och stänger henne ute ur trädgården, vilket han genast får ångra när hon stunden senare blir bortförd av en stor björn. Nu måste Jonathan ge sig ut i den farliga skogen för att rädda henne. 
Om nu Sofie ens vill bli räddad.

"Den stora björnen" är en gammeldags saga om en enorm tusenårig björn som länge spridit skräck i bygden. Den handlar om vardagliga saker som syskonbråk och borttappade gosedjur, men också om hjältemod, samarbete och kompromisser.

Sagan är otroligt snygg i sin dunkelhet, tyvärr som sagt lite för dunkel stundvis, men ändå rakt igenom väldigt fint animerad. Den stora och lätt mystiska skogen med sina granar och tallar, dimhöljda berg och dalar ser ut som en skog så som man tänkte sig en sådan när man själv var liten men inte fick gå in i en. 
Det är inte direkt Pixar eller Dreamworks över animeringen, utan snarare påminner det istället om tecknat från andra sidan jordklotet, men alltså med stor dos nordisk myt och fägring.

Berättelsen är enkel och det är rätt uppiggande med en tecknad film utan massa pratglada djur, där man istället koncentrerat sig på berättelsen. Det känns på något sätt respektfullt mot barnen att lita till deras förmåga att uppfatta storyn ändå, för det gör de.

Det är ett högt tempo från början och även om den trots det kan kännas lite stillsam emellanåt händer hela tiden någonting som driver historien framåt och som åskådare tappar man inte intresset. 
De få karaktärerna presenteras för oss grundligt och det känns verkligen efter ett tag att man känner syskonen och vänskapsrelationen som utvecklas mellan den enorma björnen och Sofie känns gulligt trovärdig. Den elake jägaren som länge jagat det håriga monstret (som såklart inte alls är ett monster utan mer en övervuxen teddybjörn) har också han en annan botten och även om man verkligen inte håller på honom har man som vuxen kanske en viss förståelse för varför han tänker som han gör. 
Den ständigt aktuella vargdebatten ploppar upp i tanken för utan att det på något sätt blir för övertydligt finns där ändå en liten moralisk fingervisning om skogens vara eller inte vara och vem den egentligen tillhör.

Jag såg filmen första gången med mina barn som egentligen är ett par år under målgruppen och tvååringen började också efter en stund bläddra i målarboken, medan faktiskt nästan fyraåringen var förvånansvärt inne i den. Det mörka var lite skrämmande på sina håll och den trollska musiken, som lätt skulle kunna passa in i valfri Tim Burton-film förstärkte effektivt de spännande partierna som kanske mer lämpar sig för barn över, säg 5-6 år. Men historien är som sagt, i sin enkelhet, väldigt fängslande och även de mindre kan lätt relatera till karaktärerna. Jag tror att också för dem kan det vara skönt att få slippa det plottriga i att konstant ha tjugotalet färggranna figurer på skärmen som far runt, och istället som i denna få sitta ner och se en saga utveckla sig.

Så länge det sitter en vuxen bredvid och säger att de inte är farligt när mörkret faller. För det faktum att björnen inte var farlig, det fattar de snabbare än vi: "Va inte rädd mamma. Den är snäll, det är den!"