Den stora nötkuppen 2 2017

Det fanns verkligen inte mycket som var särskilt minnesvärt med den första filmen om ekorren Charlie med hans polare. Kanske kommer inte denna andra film heller att gå till filmhistorien som något episkt, men personligen lär jag nog komma ihåg den ett tag i alla fall.

En övergiven nötbutik med ett enormt lager av diverse snacks har räddat ekorrarna från att någonsin vara hungriga igen. Charlie trivs i täten, men hans flickvän Annie är mindre road eftersom nötlagret gör hennes kompisar till bekväma latmaskar utan några som helst ambitioner. 


 

En dag händer något som tvingar dem alla ut i naturen igen för åter börja jobba för brödfödan. Det i sig är en jobbig insikt för många, fast blir ännu jobbigare när det i samma stund uppdagas att den ondskefulle borgmästaren ska riva alla träd och bygga en nöjespark på platsen de små kallar sitt hem.

”Nötkuppen 2” är en film om överlevnad, men handlar också om vänskap, lojalitet och att inte ge upp och låta pengar och makt vinna. 


Det är många välmenande budskap som får plats mellan raderna och ibland till och med på dem. ”David och Goliat”-vurmen är tydlig liksom förkunnelsen om att ensam inte är stark och att samarbete, ja faktiskt allt arbete, lönar sig. Det känns kanske lite som ett präktigt predikande emellanåt, fast samtidigt har jag lite dille på schyssta förmaningar inbäddade i färggrann slapstick och låter det bero.

Det här är ingen märkvärdig film och med tanke på mängden lurviga figurer som fladdrar förbi är det smått häpnadsväckande att ingen känns särskilt charmig. Jag har dessutom vissa problem med den lille narcissistiske ekorren Charlie och finner honom vara väl tjurig över allt och ingenting, medan flickvännen konstant måste bekräfta och blidka honom. Dock får vi efterhand se andra sidor av honom också, varför jag förlåter en del av hans käbbel och väljer fokusera på det andra.

Jag vet inte om jag helt enkelt råkar vara på rätt humor eller vad, men jag tycker trots allt att detta är hyfsat kul och fartfyllt. Humorn består av snabba ordvitsar och en hel del Papphammar-kalabalik som egentligen inte känns särskilt fyndig, men som ändå är tillräckligt snyggt utfört och blir just därför roligt. Om man som sagt är på humör.

”Nötkuppen 2” kommer en bit bara på att vara bättre än ettan, men den gör faktiskt något annat rätt också. Det mest tilltalande är det visuella som verkligen tål att tittas på. Det är väldigt proffsigt animerat, färgerna är fina och detaljerna många, vilket också är anledningen till att jag kommer se denna igen med mina barn.