Den store Gatsby 2013

Mannen, myten och legenden Jay Gatsby är den amerikanska drömmen personifierad. Historien om honom berättas i tillbakablickar av hans vän Nick Carraway som efter en personlig kris hamnat på ett slags sanatorium. 
Sommaren 1922 bor de två grannar och lär känna varandra efter att Gatsby bjudit in Nick på en av hans ökända fester. Men Gatsby har andra intressen än bara Nick, intressen som framförallt inkluderar Nicks gifte kusin Daisy.

Det glada 20-talet, i de motsägelsefullt nog alkoholflödande efterdyningarna av spritförbudet, är fantastiskt bra skildrat i Baz Luhrmanns händer. Kameraåkningarna är långa, korta och tvära, närbilder varvas med stora vyer och redigeringen är hela tiden överraskande. Och så har vi de gnistrande kläderna, fjädrar och frisyrer, den ständiga dansen och pärlhalsband som blänker och det är precis så färgsprakande som man tänker sig tiden innan börskrasch och andra oroligheter blev verklighet. Inga bekymmer någonstans, åtminstone inte på glittriga ytan, istället spelas massor av skön musik och vi ser gungande höfter som förstärker den sorglösa och festliga stämningen i de fina salongerna. Musiken är verkligen otroligt häftig och passar rakt igenom väldigt bra ifall någon nu var orolig för hur Jay Z:s 2000-tals dunk skulle funka ihop med 1920-talets charlestontoner. Vederbörande kan vara lugn då resultatet är en alldeles utmärkt förening av de två.

Tempot är enormt högt som vanligt i en Luhrmann-film från första början, och även om festerna mot slutet blir färre och musiken tystnar, så är intensiteten närmast oförändrad hela vägen.

"Den store Gatsby" ska helst ses på stor duk, men då gärna utan 3D-brillor. Det finns ett par tillfällen, framförallt i inledningen, som vinner på effekten, men sen är både brillor och de många dimensionerna bara i vägen för en mer innerlig upplevelse och stör genom att ge omgivningarna en alltför animerad känsla. Stil, kostym och koreografi är fullständigt makalösa och fungerar i sig själva som de är, och även om berättelsen på sina håll om den store och hans hoppfulla kärlek är rätt banal så vinner den på de övertygande gestaltningarna av samtliga inblandade. Kemin dem emellan sprakar ikapp med pärlglansen.

Leonardo DiCaprio är fenomenal och gör sin Gatsby med en lagom blandning av manlig pondus och pojkaktig charm för att man ska förstå omgivningens förtjusning och själv också hänföras. Carey Mulligan ger den bortskämda Daisy ett antal nyanser till och trots att jag inte är helt övertygad av Tobey Maguire som Carraway, eller kanske hans roll som berättare av historien, så ser jag det inte som hans fel utan snarare en olycklig miss i manuset, då jag hade velat ha ett större och mer direkt fokus på Gatsby och hans person, istället för att få en så dominerande andrahands version.

Jag har inte läst boken av Fitzgerald och kan därför inte säga hur trogen filmen är sin förlaga men jag måste faktiskt säga att jag också struntar ödmjukast i det. Förutom kanske ett visst djup i storyn på sina håll så saknar jag egentligen inget och eftersom jag ändå njöt så av den härliga, visuella smällkaramellen som erbjöds förlåter jag 3D-misären och väljer att fokusera på det glada (om än sorgsna) och glittriga vilket det alltså fanns gott om.