Den svarta dahlian 2006

Smaka lite på titeln. Visst låter den sofistikerad, kanske aningen hotfull och kittlande på samma gång? Perfekt för en medelklass som vill få sina sinnen kittlade av en film noir-pastisch med stjärnglans, levererad av en av nittiotalets större regissörsnamn och understödd av en ensemble av unga snygga skådisar. På pappret ser allting mycket bra ut…

Förvisso är det riskabelt att ”Den svarta dahlian” är en filmatisering av James Ellroy, då en sådan tidigare redan gjorts med stor framgång (”L.A Confidential”). Men det är ju de Palma som rattar. Mannen bakom ”Carrie”, ”Body Double” och första ”Mission: Impossible”! Att filmen är en dramatisering av ett autentiskt, fram tills idag olöst mord på  40-talsskådespelerskan Elizabeth Short är egentligen ingen nackdel heller. Problemen börjar istället på ett annat ställe, nämligen i  manuset. Att en filmhandling är invecklad är inte samma sak som att den får fripass in i en total ormgrop av rörighet. Huvudhandlingen i filmen är mordmysteriet som fångar detektiverna Josh Hartnetts och Aaron Eckharts intresse. I sin jakt på en stumfilmsskådespelerskas mördare stöter de bland annat på en genretypisk femme fatale (Hilary Swank) som har en hel del upp i sin rockärm.

Scarlett Johansson får agera filmens bombnedslag och pojkvän åt en av kriminalarna (Eckhart). Hon är  en mycket begåvad skådespelerska för sin ålder, men börjar kännas aningen överanvänd (finns det någon annan i hennes ålder som konstant gör minst tre långfilmer om året, varav de flesta huvudroller?). Jag börjar också tvivla på Johanssons mångfald, då hennes roller verkar vara variationer av en sexig och smart kvinna som charmar omgivningen. Det hade varit intressant att se henne göra en Nicole Kidman eller Charlize Theron – minimera den yttre fasaden till förmån för rent skådespeleri.

Men det är ändå bara en parentes. Johansson är absolut inte sämst här. Inte ens Josh Hartnett som saknar den naturliga pondusen och mognaden för en noirhjälte är det. Hilary Swank kan som tvåfaldig Oscarvinnare känna sig tryggt förvissad om att hon har sitt på det torra, men ger inga skäl till skadeglädje – även om en del säkert stör sig på en typisk ”kvinnlig” roll för hennes del. Eckhart anstränger sig och tar kanske i aningen mycket, vilket är lätt hänt med allmän brist på riktning. Det finns som tidigare nämnt inget bra manus för skådisarna att luta sig emot. Underintriger tar snabbt över och avlöser varandra medan huvudintrigen, själva mordet, hamnar i bakgrunden. Som åskådare känner man sig aningen villrådig. Självklart vill man kunna klara av flera historier simultant, men när några av dem lämnas därhän och hänger i luften blir det mest tröttsamt.

Ingenting blir bättre av att det pikanta mordet (förlagan var lika grotesk med en del uppkastningsframkallande detaljer) plötsligt återbördas som intressefokus. Och att de sista tjugo minuterna av filmen ägnas helt åt att försöka knyta ihop alla mystifikationer hade väl möjligen gått an om inte hela processen hade känts så konstruerad och orimlig. Med det sagt står det klart att Brian De Palma inte har fått till en modern noir-klassiker med ”Den svarta dahlian”, utan snarare ett audiovisuellt snyggt stycke scenografisk konst (kostym, scenografi och musik är alla av toppkvalitet) som lyckas bygga rätt kulisser åt en film som visserligen är bitvis spännande men som får en att tappa intresset i takt med att den tappar fokus. Mitt intresse för kommande De Palma-filmatiseringar har precis vissnat rejält.