Den svenska torpeden 2024

Den världsberömda långdistanssimmaren Sally Bauers prestationer kommer efter över 80 år äntligen till vita duken. Känner du inte till henne? Ingen fara, en del av skälet till att filmen gjorts är just detta: en svensk, kvinnlig elitidrottare som slog många rekord och blev internationellt känd, men som sedan sin storhetstid fallit nästan helt i glömska. Tills nu. Frida Kempff (“Knackningar”, 2021) ligger bakom både manus och regi när denna simmardrottning får sin historia berättad i filmformat.

 

Det är 1930-tal i södra Sverige, och Sally Bauers (Josefin Neldén) vardag skiljer sig markant från de flesta andra kvinnors. Hon lägger det mesta av sin tid, och sina pengar, på att simma, och på att försöka slå långdistansrekord inom simning. Dessutom är hon en ogift mamma, vilket enligt dåtidens syn är opassande.

 

Hennes familj ogillar hur hon lever sitt liv, och försöker förmå henne att gå i hushållsskola i stället för att fly sina förpliktelser till havs. Sally själv har svårt att slita sig från det öppna vattnet, havet som kallar henne hem. Dock tvingas även hon, med sina stora planer om att simma över Kattegatt, att inse att utan pengar kan varken hon eller hennes son överleva i längden.

 

Men tiden på hushållsskolan är plågsam, och längtan till de 48 kilometer som Kattegatt sträcker sig mellan Sverige och Danmark lever alltjämt kvar. Men hennes ultimata dröm är att simma över Engelska kanalen. Vid den här tiden har ungefär 500 personer försökt att simma över kanalen, men endast omkring 15 av dem har klarat av bedriften. Sträckan är kortare än Kattegatt: 34 kilometer, men på grund av starka strömmar och tidvatten är den notoriskt svåravklarad. Under tiden som hon kämpar med sin vardag slutar Sally aldrig att slåss för att uppnå sin högsta önskan om att bli den första svensken att korsa kanalen. Men i Europa blåser krigets vindar, och Sallys chanser att uppnå sina mål krymper snabbt.

 

Josefin Neldén i huvudrollen gör som alltid ett utmärkt porträtt, men känslan av att hon inte har fått mycket att arbeta med håller i sig konstant. Sally var en dam med driv, vilket tydligt framgår, men vem var Sally Bauer som människa? Varför drogs hon så till havet?

 

Hennes eget känsloliv är väldigt restriktivt, och hon talar själv inte mycket om varför hon gör som hon gör. Allt detta gör att man som tittare har svårt att förstå sig på henne. I hennes interaktioner med andra människor framkommer framför allt hennes enorma behov av havet, men utan förklaring eller fördjupning.

 

Att Sally Bauer var en intressant kvinna med ett mycket spännande och ovanligt liv är uppenbart, men ändå har Frida Kempff valt att förändra hennes historia ganska rejält. Sallys besvärliga men kärleksfulla relation till sin unga son är en central del av berättelsen, men i verkligheten föddes inte sonen förrän 1945.

 

Vidare verkar hennes familj i verkligheten ha varit stolta och stöttande, inte dömande och avståndstagande som de skildras här. Det är fullt förståeligt att man kan behöva justera saker i en sann berättelse för att skapa en mer dramaturgiskt hållbar historia. Men ibland blir det för stora förändringar för att fortsätta kännas sant, vilket inte lyfter filmen, utan istället sänker den.

 

Det underbara fotot till havs är dock något som är närmast hypnotiserande att få se. Det mörka, kalla havet är så långt man kan komma från mer typiskt undervattensfoto av tropiska laguner med kristallklart, turkost vatten. Ändå ser det lockande och förtrollande ut, vilket relaterar till Bauers kärlek till havet.

 

Men trots detta, och trots att verklighetens Sally Bauer var en stark och ovanlig kvinna med en intressant berättelse, så räcker det inte för att bära hela filmen. Frånsett Sallys jävlaranamma och hennes kärlek till simningen vet vi just inte mycket mer än så om henne, varken innan eller efter filmen.