Den tiden på året 2018

Det är den tiden på året då granen ska kläs, maten tillagas, presenterna packas och tjocka släkten bjudas in. En tid av påtvingad julfröjd som mer skapar stress och ångest, något man inte gärna talar om i amerikanska julfilmer. Här i Skandinavien verkar vi dock alltid dras mer till mörker framför feelgood, så även i Paprika Steens skildring av en kaotisk julafton.

Filmen utspelar sig under ett dygn hemma hos en dansk medelklassfamilj. Ett dygn då huset fylls av dömande föräldrar, frånskilda par, bittra syskon, överenergiska bokstavsbarn och en hund vid namn Kafka. Om inte det räckte ska en oväntad släkting snart anlända och vända upp och ned på kalaset. Mitt i allt detta står Katrine, som försöker hålla huvudet kallt och familjen sams. Den ordningsamma dottern som månar om traditionerna tvingas snart kapitulera inför ett gäng starka viljor, där ingen drar sig för att berätta vad de tycker, och vad de misstycker om.

Ett julfirande går ju sällan smärtfritt, iallafall inte på film. Vi har sett liknande familjekalas spåra ur i både ”Tomten är far till alla barnen” och ”En underbar jävla jul”. Danska Paprika Steen väljer dock inte den lika enkla, publikfriande vägen, utan låter humorn vara mer sparsam och subtil. Istället klamrar hon sig fast vid den där berömda diskbänken, och siktar på realism, igenkänning och obekväma situationer - snarare än pinsamheter att gapskratta åt.

Dialogen är rapp och skådespelarna agerar klanderfritt. Regissören spelar även huvudrollen och blir den karaktär man gillar bäst i denna brokiga skara, en kvinna som försöker sitt bästa men aldrig riktigt räcker till.

Jag kan dock sakna lite av den vassa nutidssatir som sipprade fram i ovan nämnda svenska julfilmer. Både Kjell Sundvall och Helena Bergström lyckades visa på hur bland annat homofobi och smygrasism kan titta fram efter några glas för mycket. ”Den tiden på året” har inte på samma sätt något intressant att säga oss i publiken. Historien rullar på, med ett gäng vita medelålders människor och deras vita medelålders problem, alltihop gjort för en vit medelålders publik som vill gömma sig i biomörkret för lite fnittrig avkoppling mellan julklappshandeln.

Av någon anledning är filmens färgskala fasligt grå och nedtonad. Det är filmat med mestadels handhållen kamera, som får "Den tiden på året" att se ut som en billig dokumentär. Hoppades du på mys och julstämning så ska du också vara beredd på viss besk eftersmak när filmen är slut. Men ska man se det positivt, så kan man tänka på detta inför den egna julen med familjen: värre kan det knappast bli.