Den vita tigern 2021

Ledsen Scorsese och Fincher, men ”Den vita tigern” är ett tecken på att man kan hitta de häftigaste och mest intressanta brottsdramer utanför Hollywood, i detta fall Indien. En film med ett suveränt tempo som många amerikanska regissörer bara kan drömma om, men samtidigt en helt egen stil som fascinerar lika mycket som den underhåller.
 
Förlagan är Aravind Adigas prisbelönade debutroman med samma namn från 2008 och följer unga Balrams (Adarsh Gourav) omtumlande resa från en fattig by i Indien till livet som mäktig entreprenör. Genom ihärdighet och ambition skaffar han sig ”drömjobbet” som chaufför åt rikemanssonen Ashok (Rajkummar Rao) och hans fru Pinky (Priyanka Chopra, ”Isn’t It Romantic”). Balram lär sig snart om den tuffa tillvaron som tjänare åt den rika överklassen och att man måste kliva över lik för att nå framgång.
 
Med sitt tema kring klasskillnader och fattigdomsförakt i kombination med kriminalitet och våld känns detta ofta som en blandning av Charles Dickens och Brian De Palma. Men Emmynominerade regissören/manusförfattaren Ramin Bahranis (”Fahreinhet 451”) film lever gott på egna meriter bortom jämförelser med andra verk. Bahrani tar stora risker när han blandar hårdkokt thriller med lekfull humor och känslosamt drama och nästan uteslutande ror han det i hamn. Våldet är brutalt men aldrig onödigt grafiskt, humorn är förlösande men aldrig larvig.
 
Mycket tack vare att Bahrani lyckas respektfullt presentera den indiska kulturen och jämför med den västerländska. Rollfiguren Pinky har växt upp i USA och såväl hon som Ashok chockas av hur resten av familjen behandlar Balram samtidigt som de ofta fastnar i rollerna som nedvärderande rikemansfolk. Där det kan vara svårt att förstå kulturen så kan man relatera till Balrams önskan om att bli accepterad, passa in och bygga upp relationer på samma sätt som hans besvikelse när drömmar krossas och den grymma verkligheten uppenbarar sig.
 
Bahrani bygger upp berättelsen med effektiva medel men mycket av äran ges åt huvudrollsinnehavaren Gourav. Han ger sin protagonist kött och blod på ett sätt som gör att vi lider med honom i de svåraste stunderna och förlåter honom när han begår de mest oförlåtliga synderna. Trots att berättarrösten är stundtals frustrerande och berättelsen går i en väldigt mörk riktning så är vi på något sätt fortfarande på hans sida när filmen avslutas.
 
Det är ett läckert hantverk med utsökt foto och suverän användning av musik, såväl det pulserande soundtracket som den moderna dansmusiken. Energin är på topp och även om vissa detaljer och vändningar i handlingen inte alltid landar perfekt så rullar de 125 minuterna på otroligt bra. Ramin Bahrani är en imponerande talang värd att upptäcka och det är bara att ivrigt invänta nästa verk.