Derailed 2005

Huvudkaraktären Charlie Schine (Clive Owen) sitter på en bar i Chicago.  I bakgrunden ser man en hockeymatch på TV. Lagen som spelar är Tre Kronor och Canada, en match som, om jag minns rätt, Sverige förlorade. Om det är en skämtsam blinkning från Mikael Häfström vet jag inte, men om, är det i så fall det enda som påminner filmen om svensk inblandning. Förutom Håfström själv förstås. De numera världsberömda bröderna Weinstein fick upp ögonen för honom i och med ”Ondskans” Oscarsnominering; de skickade genast en limousin och därmed en inbjudan till samarbete. Håfström nappade och resultatet heter ”Derailed”. ”Derailed” skiljer sig mycket från ”Ondskan”; inget annat filmklimat liknar Drömfabriken, inte heller resultatet därifrån. De ekonomiska förutsättningarna är självfallet helt annorlunda, jag räknar antalet medverkande i filmen till nästan 500 personer. Men där ”Ondskan” var bra - i sitt tydliga och effektiva berättande – glänser också ”Derailed”. Det är ett gott hantverk med god spänning, men historien: lika frånstötande som osannolik. Charlie Schine lever ett lyckligt liv med fru, barn och välbetalt jobb. Men så en dag går allt fel och plötsligt blir mötet med en ung kvinna på tåget räddningen för dagen. Kvinnan (Jennifer Aniston) är gift och har barn liksom Charlie. Hon är mycket tilldragande, och de finner varandra direkt. Men mötet blir också inledningen på en våldsam och psykologisk resa där Schines pengar, karriär och familj sätts på spel. ”Derailed” är spännande, den har ett underhållningsvärde. Några av de mer våldsamma scenerna med den franskbrytande rånaren LaRoche (Vincent Cassel) är riktigt obehagliga, de känns i hela kroppen. Som helhet är den också utmärkt berättad: det är många vändningar och mycket som ska förtäljas för oss, men korta och innehållsrika scener får historien att rulla smidigt. Spelscenerna blir därför få och Clive Owen tillåts inte visa något bredare register av sitt spel, vilket är synd. Spelet blir liksom utan överraskningar. Och Jennifer Aniston hjälper inte till med mycket kol till brasan om man så säger, hon håller måttet som förförisk men inte som trovärdig skådespelare.

Och tyvärr alltså, jag kan inte blunda för att historien är fullständigt orimlig och att den tar sig så många vändningar med utpressningar, hämnd och hjältemod att man förgäves undrar vad det är för ondskefullt öde som har drabbat denna man, och vad han har gjort för att förtjäna det. Han var ju en lycklig man med familj och jobb? När filmen dessutom endast är obehaglig på ytan, när det motbjudande är fysiskt istället för att krypa under skinnet och komma inifrån, blir ögonen till slut immuna och effekten mindre. Man ser andra fara illa mer än man själv känner sig illa till mods.

Mikael Håfström har dock lyckats behålla sitt personliga avtryck och berättar historien med många egna medel. Det är beundransvärt. Och framförallt lovande för framtiden. ONÖDIGT VETANDE Clive Owen ville vara med i "Derailed" då han tycker att "Ondskan" är en av 2003 års bästa filmer.