Destroyer 2018

Filmen tar sin början vid en avspärrad brottsplats. En man har hittats skjuten till döds och poliser är i full gång med att dokumentera och samla in bevis. Den döde mannen har en tatuering i nacken och intill offret återfinns en dollarsedel, täckt i lila färg. Kan detta ha någon betydelse?

 

Inom kort dyker agent Erin (Nicole Kidman) upp och ansluter sig till gruppen av poliser. En grupp som inte direkt verkar överförtjusta över att ha henne där. Erin verkar i sin tur inte heller lägga särskilt stor notis på den skara utredare som redan befinner sig på platsen. Hennes blick faller på den döde mannen liggandes på marken, och den tatuering han har i nacken. Detta är en tatuering som hon känner igen, hon har nämligen burit en likadan tatuering som brottsoffret en gång i tiden.  

Agent Erin ser minst sagt sliten ut. Orsaken till detta får vi aldrig riktigt svar på, vi kan bara gissa oss fram. Men sliten, det är hon. Det går inte att vid en första anblick se att det är skådespelerskan Nicole Kidman som gömmer sig under denna slitna, tilltufsade fasad. En annars oftast så elegant Kidman, med porslinslen hy och ett brett, vackert leende ser numera ut som en gammal kvinna som inte sovit en blund på 3,5 år. Rödsprängda ögon, läderartad hy, stripigt och smutsigt hår och svarta ringar under ögonen. Den kvinna som vi ser framför oss på bioduken har inte haft ork och kraft till att bry sig om sitt eget välmående under en lång period i sitt liv. Frågan är bara, varför?  

Filmen fokuserar nästan helt uteslutande på vår huvudkaraktär och låter publiken lära känna henne och hennes historia genom att pendla från dåtid till nutid. Vi kastas tillbaka 17 år i tiden, där ser vi en ung, glad och välmående Erin i början av sin karriär som polis. Det är då hon, tillsammans med en poliskollega får uppdraget att infiltrera en kriminell liga, med en man vid namn Silas (Toby Kebbell) i  spetsen. Detta är en man som inte tvekar en sekund på att göra livet surt för andra, så länge han själv har någonting att vinna på det. Denna man tvingade också sina medlemmar i gänget till att tatuera in en specifik symbol i nacken. Samma tatuering som den mördade mannen har i sin nacke. Kan Silas ha en koppling till mordet? För att få svar beger sig Erin ut för att söka upp de människor som tidigare fanns i Silas närhet, allt för att få svar på vart Silas kan befinna sig idag.  
 
Erins besatthet och frustration har gjort att hon flytt in i sig själv. Vilket i sin tur har lett till att hennes dotter valt att ta avstånd från henne. I filmen får vi ta del av en minst sagt trasig mor och dotterrelation. En relation som Erin nu försöker laga, men utan att lyckas. Hon tvingas till slut inse att hon förlorat sin dotters tillit för att hon inte varit tillräckligt närvarande i hennes liv.

 

Detta koncept har vi serverats flera gånger förut. Det som får "Destroyer" att sticka ut, är att vi nu får se en kvinna anta rollen som den kalla, frånvarande föräldern som valt att prioritera andra saker i livet framför sin egen familj.  

"Destroyer" är utan tvekan en bra och välgjord film, inget snack om den saken. Karyn Kusama har lyckats spegla en trasig kvinnas kamp på ett fantastiskt sätt och hon har verkligen låtit tittarna få se Nicole Kidmans sanna potential. Men detta är, trots allt en film med få överraskningar. Det går oftast att klura ut vad som ska komma härnäst och filmen bjuder inte på någon hårresande twist. Om Karyn bara hade vågat ta ut svängarna lite mer hade denna film kunnat bli ett mästerverk. Filmen höjs upp ett snäpp tack vare Kidmans otroliga insats som agent Erin.