Det blåser upp en vind 2013

Filmstudion Ghibli i Tokyo har på hemmaplan gjort sig ett namn nästan likt Pixar. Deras animerade filmer är nästan uteslutande av hög kvalitet och även animationsfantaster i resten av världen har sedan länge haft ögonen på dem. Flera av studions produktioner räknas bland de mest framgångsrika animerade filmerna i Japan, men en framför alla andra - "Spirited Away".

Det är över 10 år sedan som det fantasy-späckade äventyret tog världen med storm och drog hem en Oscar. Ändå är det fortfarande detta verk som får vara något av en måttstock mot vilken alla andra Ghibli-produktioner obevekligen kommer att jämföras. Och där är det svårt att gå vinnande ur den striden.

"The Wind Rises" är ett drama, inspirerat av den japanska flygplansingenjören Jiro Horikoshi som var med och designade krigsflyg under Andra Världskriget. Men historien är påhittad. Den följer Jiro från att han som liten pojke först drömmer om att själv bli pilot, men på grund av dålig syn istället får nöja sig med att söka en utbildning där han får vara med och skapa de - för honom - drömlika maskinerna.

Handlingen dimper ner lite senare i Jiros liv, där han hamnar mitt i den stora jordbävningen i Kanto år 1923. En karastrof som leder honom till ett möte med unga flickan Mirai, något som sätter djupa spår hos dem båda. Men det dröjer många år innan de kommer att ses igen.

"The Wind Rises" har inte bara samma studio, samt regissör och manusskribent, Hayao Miyazaki, som "Spirited Away", utan även samma art director, den talangfulla Yoji Takeshige. Och animationerna sticker verkligen ut. De är vackra, sinnliga och bitvis dramaturgiskt medryckande.

Men det är när det gäller själva handlingen som "The Wind Rises" hamnar hästlängder efter "Spirited Away". Det är helt enkelt ett rakt episkt drama, som följer i en vanlig kronologisk ordning. En stor dos ödesmättad kärlek får vara med, men det söta paret lyckas aldrig riktigt med konststycket att få våra känslor i gungning.

Det finns inslag av drömmar, men de når aldrig de fantasifulla och fantastiska nivåer som "förlagan". Egentligen finns det inget som säger att "The Wind Rises" alls skulle vara intresserad av att bli någon slags kopia. Det är sin alldeles egna film med egna mål att uppnå som inte har med utomvärdsliga äventyr och imaginära figurer att göra. Men även utan jämförelse så ter sig historien tämligen platt och blir till slut lite långdragen. Och kärleken har tydliga inslag av sentimentalitet som hjälps på av ett ibland alltför högtravande soundtrack.

Men en sympatisk och söt berättelse är det ändå, och som vanligt finns det en del sköna karaktärer som livar up. Framför allt Jiros abrupta och högljudda chef som är ungefär en tvärhand hög men har en mycket större personlighet än så. Och de som är svaga för Ghiblis fina animationer har två trevliga timmar i biomörkret att se fram emot. Men räkna inte med total hänförelse.