Det enda rationella 2009

Det gör ont när knoppar brister skrev Karin Boye med smått legendarisk penna 1935. Utan någon vidare metaforik visar Jens Jansson och Jörgen Bergmark att det även gör ont när äktenskap brister. Jävligt ont. Och med en imponerande filmisk poesi.

Makarna Erland (Rolf Lassgård) och May (Stina Ekblad) får minst sagt stora problem när kärleken oväntat slår till. För när det visar sig att det är Karin (Pernilla August) som är gift med Sven-Erik (Claes Ljungmark), som är målet för detta obändiga svärmeri, brakar helvetet löst. Erland får se sin fru förtäras av ilska och deras äktenskapsrådgivning tycks med ens hycklande ihålig. Allt medan Karin får se sin makes livslust förångas av sorg. Från de första trevande känslorna till det samvetslösa stötandet i baksätet av en bil som får ödesdigra konsekvenser. Allt i ett sammanhängande pussel som med pretentiös tillgjordhet kan kallas livet.

Jansson och Bergmark har samlat den svenska skådespelarkårens yrkesstolthet i "Det enda rationella". Pernilla August, Stina Ekblad, Claes Ljungmark och Rolf Lassgård. En magisk kvartett som överför en teatraliskt laddad atmosfär där vissa sekvenser känns så fokuserat utlämnande, avskalade, att det lika gärna kunde varit ett gäng fantastiska skådisar, en välputsad dialog och en kamera. Med andra ord ett så rent skådespeleri som man bara njuter av.

Visst känns det för all del typiskt svenskt att behandla ett så ångestladdat ämne som det här. Där goda intentioner faller till föga för egoism och en bisarr grundhistoria får fler bottnar än bara en simpel kärlek. När Erland, May, Karin och Sven-Erik bestämmer sig för att prova på polygami är den religiöst sektiska känslan inte långt borta och i synnerhet Rolf Lassgård spelar på ett obehagligt register när han antar rollen som barnsligt självisk alfahanne.

Och "Det enda rationella" känns lite smått ordvitsigt inte som den mest rationella filmen men väl tänkvärd. Med ett medvetet fascinerande kameraarbete är det just karaktärerna som står i fokus med ett snitsigt och mörkt roande manus. Obehagligt realistiska i en befängd situation som tänjer på gränserna för all rim och reson. Det här är jobbig film i sitt esse, fantastiskt skådespeleri i sitt esse och ett svenskt stycke film i sitt esse.