Det femte elementet 1997

Det är så fantastiskt när det händer. När älsklingsfilmen man minns från sin ungdom inte bara håller för en titt nästan två decennier senare utan dessutom överraskar i hur absurt rolig den fortfarande är. Jag slås bestämt av känslan att såna här filmer görs inte längre.

För er som inte minns, eller av någon oförklarlig anledning missat detta briljanta verk – vi befinner oss i New York någon gång i en avlägsen framtid och jorden hotas av ett gigantisk eldklot som är på väg i rasande fart. Den enda som kan stoppa undergången är ”det femte elementet”, en perfekt varelse som efter att ha återskapats av forskare i ett labb, flyr undan deras giriga grepp och dimper ner genom taket på taxichauffören, och före detta krigspiloten, Korben Dallas (Bruce Willis) bil.

Tank-topsbeklädda Korben kan förstås inte motstå den halvnakna, orange-håriga och naivt världsfrånvända Leeloo (Milla Jovovich) utan bestämmer sig för att skydda henne. Prästen Vito Cornelius (Ian Holm) verkar vara den enda personen med svar på gåtan hur Leeloo ska kunna rädda världen, men det är inte bara han som är intresserad av henne och de fyra heliga stenarna som också behövs. Både de groteska rymdkrigarna och grymme affärsmannen Mr Zorg (Gary Oldman) försöker komma åt klenoderna och det blir en jakt, mellan gott och ont, så det står härliga till.

Jag kan förstå dem som inte pallar med "Det femte elementet". Filmen är en fullkomligt galet bisarr-rally av olika knasigheter – från den nervöst dansande rånaren med utomordentligt udda hatten i början, till hyper-speedad Chris Tucker ("Rush Hour") mot slutet. Att två timmar sådant i ett fasligt tempo kan framkalla migrän hos känsliga tittare är nog mer lag än undantag.

Är du däremot som jag, och går igång på knasboll-humor så kan det inte bli så mycket bättre än så här. Nästan varje scen är full av fantastiska detaljer att njuta av, från Korbens moderna kapsel till lägenhet som vi får ta del av till ett enerverande soundtrack, till hans mammas oändliga kacklande – och, inte att förglömma, den underbara scenen när Zorg sätter ett körsbär i halsen. Är det någon som känner sig deppig en dag är den ett garanterat lyckopiller.

”Det var bättre förr” är ord jag sällan tar i min mun, men när man ser filmer med Gary Oldman som ”bad guy” känns de ändå ganska passande, och det är svårt att inte bli nostalgisk. Likaså var det här Bruce Willis storhetstid. Hur oengagerad man än är i den bagatell som kärlekshistorien utgör, så är det svårt att värja sig mot hans sneda leende och morgon-sexigt raspiga röst.

Luc Besson har verkligen fått ta mycket skit på senaste tiden – ofta berättigat efter usla "Taken" 2 & 3 och "Farväl till maffian" – det känns extra sorgligt när man blir påmind om vad han bidrog med innan millenieskiftet, storverk som "Det stora blå", "Nikita" och "Leon". Ihop med "Det femte elementet" är det verkligen en imponerande samling verk. Låter faktiskt som ett ganska bra film-maraton någon regnig och grå novemberdag. Såna får vi väl i år också.