Det regnar köttbullar 2009

Vetenskap på film är ett kärt återkommande tema, ofta i ett sorts avskräckande syfte. Det är sällan uppfinnaren får den hyllning han eller hon, men det är ofta en han, hoppats på. Snarare är det så att uppfinningen, dundermedicinen, roboten, manicken får spel och går lös på omgivningen och sin skapare med förödande kraft. Vetenskap är bra, men vi ska vara försiktig med hur vi hanterar det vi uppfinner eller de upptäcker vi kommer fram till. För det kan gå fel, vansinnigt fel.

Någon som känner till misslyckade experiment är Flint Lockwood som bor på en liten ö i Atlanten. Sedan barnsben har han velat komma på den där uppfinningen som ska revolutionera sättet vi lever på för alltid. Men skor som man sprayar på fötterna för att slippa oknutna skosnören, råttfåglar eller en apparat som tolkar apors tankar, var inte det mänskligheten behövde. Flint bor på en liten ö vars enda naturtillgång är sardiner, öbornas kost är således väldigt enahanda. Hans lösning är en uppfinning som kan omvandla vatten till mat. Det är genialiskt. Av misstag råkar maskinen bli uppskjuten bland molnen vilket gör att den omvandlar regn till mat. Det är fortfarande genialiskt, speciellt som Flint kan sända önskemål till sin apparat uppe i himlen. Var det någon som önskade biff? Då regnar det biff från himlen. Hamburgare? Här kommer de.

Allt är med andra ord frid och fröjd och Flint är öns mest populäre kille. När borgmästaren ser de kommersiella värden i detta väderfenomen vill han att Flint skruvar upp hastigheten på apparaten och skapar mer och mer mat. Ni anar själv vad som händer, allt går åt helsicke när visarna slår över till rött. Istället muterar matapparaten i himlen all mat och godis som blir gigantiska och når jorden i olika typer av oväder. Som i alla katastroffilmer drabbas sevärdheter som Eiffeltornet och Kinesiska muren av ovädren först, sen resten av världen. Bara en man kan stoppa dess framfart och Flints kamp mot maten blir långt mycket tuffare än för vilken jojo-bantare som helst.

"Det regnar köttbullar" är baserad på en barnbok från 1970-talet med samma namn. Även om vissa visuella element är inspirerade av boken har filmen skapat sin helt egna värld. Det är mycket lyckat. Karaktärer hålls enkla, men uttrycksfulla, samtidigt som mer krut har lagts på miljöer, scenografi och detaljer. Det blir ofta riktigt roligt, även om det säkert hade varit ännu roligare med de engelska rösterna (filmen är dubbad till svenska).

Filmen visas i 3D på de biografer som klarar formatet. Det är inte "Avatar"-klass, förstås. Men, där James Cameron tacksamt nog höll igen på alltför stora och svepande typiska 3D-effektrörelser över åskådarna i salongen, kan regissörerna i barn- och familjefilm vara mer publikfriande. Vi får således en rejäl dos 3D översköljda oss från bioduken. Det är mums.