Det våras för Frankenstein 1974

Komedi är svårt. Idag har vi knappt några mästarregissörer inom genren, mycket på grund av det mesta är gjort och det är inte lika lätt att uppfinna genuina skämt som kittlar skrattmusklerna. Det är inte som förr i tiden när regissörer som Charlie Chaplin och Billy Wilder nästan uteslutet gjorde lysande pärlor inom genren. Och sedan var det Mel Brooks.

Brooks CV, de flesta filmer med svenska ”Det våras för…”-titlar, är om någons en ojämn sådan där speciellt hans sista alster inte levde upp till förväntningar. Bland hans tidigare verk däremot finns dock flera komiska mästerverk och där är ”Det våras för Frankenstein” tveklöst en av de bästa - om inte den bästa.

Det är extra roligt eftersom det är en succé ingen riktigt väntat sig. Att en parodi på Universals (då) över 30 år gamla ”Frankenstein”-filmer skulle vara så hejdlöst kul men resultatet är fantastiskt. Vissa kanske skulle kalla det tur men det märks att detta är ett hjärteprojekt för Brooks.

Inte nog med att han rotat fram autentisk rekvisita från de gamla klassiska skräckfilmerna (notera laboratorieutrustningen), han har även rollsatt till perfektion. Brooks veteraner Gene Wilder som doktorn och Marty Feldman som puckelryggige assistenten Igor är ett radarpar utan dess like. Cloris Leachman som skräckinjagande Frau Blücher, ljuva Madeline Kahn som Fru Frankenstein och Kenneth Mars som polisinspektör (han med protesarmen) är minst lika kul.

Men förutom favoriter ur Brooks stall så vore ju självklart ”Det våras för Frankenstein” ingenting utan framlidne Peter Boyle (senare mer känd som den grinige pappan i ”Alla älskar Raymond”) som det älskvärda monstret. Charmiga birollsdrottningen Teri Garr bevisade tidigt att man kan spela sexigt våp med tysk accent och fortfarande framkalla skratt på samma nivå som sina mer erfarna motspelare.

Brooks lyckas tack vare sin ypperliga ensemble ge liv åt de skruvade karaktärerna men överträffar även sig själv när det kommer till knäppa gags och lustiga detaljer. Även om mycket är direkta drifter med de gamla Frankenstein-filmerna så behöver man inte ha sett en enda en för att njuta av komedin. Wilders och Boyles framförande av ”Puttin’ on the Ritz” är ikonsikt. Och när man inte tror att det kan bli bättre så dyker Gene Hackman (!) upp som blind eremit.

Det märks att Brooks & co hade roligt under inspelningen (så pass roligt att man lade till fler scener för att förlänga den) och det är en glädje som smittar av sig. Den må parodiera och se ut filmer från 1940-talet men det är en modern komediklassiker som håller än idag.