Detroit 2017

När Kathryn Bigelow och manusförfattaren Mark Boal arbetar tillsammans brukar ljuv musik uppstå. De knep välförtjänt varsin Oscarsstatyett för ”Hurt Locker” (2010), och med ”Zero Dark Thirty” (2013) cementerades framgångskonceptet. Tungt researchade, högrealistiska undersökningar av amerikansk utrikespolitik och dess yttersta konsekvenser för individen i krissituationer, tycks vara modellen.

När Bigelow nu fokuserar kameralinsen på raskravallerna i Detroit år 1967 är det också Boal som har hållit i pennan, och det färdiga resultatet har genererat en hel del spekulationer om en ny storslam på amerikanska prisgalor. ”Detroit” behandlar en sällsynt tragisk natt under det ovanligt blodiga upproret som krävde 43 människoliv, där merparten av dödsfallen drabbade den kraftigt segregerade afroamerikanska befolkningen och där en till största delen vit poliskår stod för mördandet.

På motellet Algiers utspelade sig en koncentrerad version av det fem dagar långa händelseförloppet – tre unga svarta män blev oprovocerat torterade och ihjälskjutna av en trio vita poliser som sedermera frikändes helt från alla anklagelser.

Filmskaparna har utgått från befintlig dokumentation för att återskapa dramat, som ju dessvärre har en kuslig genklang nu fyrtio år senare; det lär ha varit dödskjutningen av Michael Brown i Ferguson 2014 som fick Bigelow att engagera sig i projektet.

Och ”Detroit” är en nervig, djupt obehaglig och på alla sätt engagerande filmupplevelse, i långa stycken mästerligt regisserad. På samma gång vittnar det amerikanska mottagandet om att välviljan hos många recensenter – alla är naturligtvis överens om det positiva i att en sådan här händelse blir ordentligt belyst – här och var har trumfat den kritiska bedömningen.

Mark Boals manus är för långt, och uppehåller sig vid vad som i sammanhanget får betraktas som oväsentligheter för länge och för ofta. Att skildra både det utbrytande upploppet (vilket för övrigt görs på ett mycket bekvämt sätt, mest med textmassor och arkivbilder) och själva händelsen på hotellet, samt efterspelet, är lovvärt om ambitionen är att förmedla en heltäckande tolkning av vad som skedde. Var och en av dessa tre avsnitt hade med fördel kunnat bli föremål för sin egen långfilm.

Samtidigt görs här väldigt få ansatser till att förstå varför upploppen bröt ut överhuvudtaget, och det sociologiskt färgade perspektiv som har utmärkt Bigelows senare filmer saknas nästan helt. ”Detroit” uppför sig mer som en regelrätt thriller, låt vara en historisk sådan. Det är verkan utan orsak, och därför något av en besvikelse just med tanke på avsändarna.