Diamantino 2018

När Diamantino, världens största fotbollsstjärna, beskriver sin briljans, låter det lite speciellt. “På planen är det bara jag, bollen, och stora hundvalpar”. Till denna voice-over får vi också se hur fotbollsplanen förvandlas till rosa, fluffiga moln, och motståndarna förvandlas till lekfulla hundvalpar som leker i slow motion. Diamantino är inte världens klyftigaste, och hans hjärna visar ofta tecken på detta.

Efter att ha orsakat Portugals förlust i VM-finalen (mot Sverige!) så rasar hans karriär ihop. I samma ögonblick dör en familjemedlem av en plötslig hjärtattack, och Diamantino dras med självmordstankar och längtan efter ett syfte i livet. När han en dag, ute på sin lyxbåt, stöter på flyktingar från hemska krig, finner han sitt nya öde. Han ska adoptera en flykting och ge hen ett liv rikt på pengar och kärlek.

Till en början hålls mitt intresse högt för karaktären Diamantino. En korkad fotbollsspelare med ett hjärta av guld gör snabbt att man känner sympati för honom. Speciellt med tanke på att hans hemska systrar gör allt tjäna pengar på honom, vare sig han mår bra av det elle ej.

Tyvärr faller det mesta runt honom när det kommer till historieberättande. När han adopterar ett flyktingbarn (som egentligen är en undercover-polis), hans systrar planerar att råna sin bror, och en okänd superskurk vill bygga en mur runt portugal, börjar pusslet falla isär. Fimen verkar inte vilja veta var den ska hålla fokus, utan hoppar mellan de olika genrerna.

Det finns stunder mellan Diamantino och hans nya son som är gulliga och fina, men i slutändan framstår de endast som konstiga, när alla twister avslöjas och förtroende utbyts mot svek och hat. Varken skådespelarna eller manuset hjälper till att sälja sorgen när sveken haglar, och det känns som något man kan hitta i en billig tv-serie som bara den där konstiga grannen med nio katter gillar.

Om ni inte ha förstått det än, så är “Diamantino” en skum film, och efter hundvalparna och hallucinationerna slutar det inte, utan går hela vägen när superskurken avslöjar sin huvudplan. Utan att spoila för mycket, så har det har med genmanipulation att göra. Det är helknasigt.

De onda karaktärerna är dessvärre otroligt platta. Systrarna känns som som direkt tagna från en av de sämre Cartoon Network-serierna på 90-talet som bara kan skrika och vara elaka. Superskurken känns som tagen ur en av de sämre Bond-filmerna där allt som gäller är världsherravälde, vad som än krävs.

Vill du bara se något helt bisarrt och konstigt, kanske du kan uppskatta “Diamantino”. Om du vill ha en välskriven film, med känslosamma scener och djupa karaktärer, bör du leta någon annanstans. Du har definitivt aldrig sett något liknande. Och är nog lika bra.