Dicks: The Musical 2023

Vi bjuds bland annat på en glittrig gud som är gay, en fladdrig flygande vagina och en bossig svart alfa-bitch med männen i spänt koppel. En varning är således på sin plats till alla er woke-allergiker, här kommer grejer som får er att nysa!

 

Det tar ett tag innan jag fattar. Sedan fattar jag fortfarande inget, men väljer ändå att haka på äventyret. För trots det grova språket, som smittar av sig (ber om ursäkt) och hagelskuren av underlivsskämt, kan jag inte låta bli att njuta av de många och faktiskt väldigt medryckande melodierna. 

 

Premissen är enkel. ”Dicks: The Musical” handlar om enäggstvillingarna Trevor och Craig som sedan de föddes har levt åtskilda hos varsin förälder. De möts som vuxna av en slump. Båda är då såklart heterosexuella och extremt manliga, med stora snoppar och ännu större ambitioner. När deras nära släktskap avslöjas, går de två samman och planerar en kupp för att återförena sina föräldrar, med hopp om att äntligen bli en hel familj. Att pappa numera är bög och mamma en förvirrad könslös ragata borde väl inte vara ett jättestort problem?

 

Detta är en visuellt och verbalt våghalsig satir som friskt skämtar om bland annat sexualitet, manlighet och gamla haggor med fittor på flykt. Det är mycket som ryms under filmens 86 minuter långa speltid, en del är briljant och annat mest knas. Men den har sina poänger. Emellanåt rycker det också i mina mungipor, även om det aldrig riktigt blir så roligt som jag vill att det ska vara. 

 

Larry Charles (”The Dictator”) har regisserat filmen, som Josh Sharp och Aaron Jackson skrivit manuset till. De två spelar också bröderna. Deras föräldrar görs av de gamla rutinerade humorgenierna Megan Mullally (”Will and Grace”), och Nathan Lane (”Birdcage - Lånta fjädrar”, ”The Producers”). Tillsammans tar den kompetenta kvartett en självklarhet plats i denna lustfyllda orkan av trams och dumheter. Alla behärskar de dessutom både sång och dans intill perfektion, så vad mer kan man egentligen begära? 

 

Jo, att det inte hade galopperat så åt alla håll. För även om jag är med på noterna och trallar glatt till de härliga musikalnumren, så uteblir störigt nog gapflabben. Kanske för att denna incest-fest blir för befängd i slutändan? För upprepande? Eller för att jag är nykter när jag ser den? Mycket i manuset är fyndigt, men det spårar ur, vilket riskerar att dölja kronan på verket, det fina budskapet om rätten att älska den man älskar.

 

”Dicks: The Musical” är inte en rumsren film, men ändå en som skapar lite trivsel i en trist samtid. Betyget är inte det stabilaste jag utdelat, men musiken är bra, så trots att jag inte når komisk extas i och med detta, kan jag ändå uppskatta filmens ambition att bjuda mig på det.