Die Hard - Hämningslöst 1995

När Willis spelade storstadssnuten John McClane i McTiernans "Die Hard" var han inte känd mer än som TV-deckaren i "Par i brott". När trean kom ut var han så pass etablerad att han t.o.m. fått bevisa sig som fullfjädrad dramatisk skådespelare i Tarantinos "Pulp Fiction". Det är även en mer sliten, avdankad - och tunnhårig - McClane vi möter.

För första gången är vi dock i McClanes hemstad New York, och efter en fräck inledning med solstekta stadsmiljöbilder till tonerna av The Lovin Spoonfuls "Summer in the City" så sprängs ett stort varuhus i luften av vad som visar sig vara den mystiske Simon (Jeremy Irons). Han har en vendetta mot den avstängde McClane och tvingar honom att utföra diverse förnedrande och livsfarliga uppdrag för att inte spränga fler saker. Men det finns självfallet mer tanke bakom dåden...

McTiernan kan sin action och det är fullt-ös-medvetslös som gäller från första scen. Willis, som här är halvt alkoholiserad och bakfull filmen igenom, är mer antihjälte än möjligt och gör det han ska galant. Det bekanta beteendet vägs dock upp av Jackson, som befriande nog inte är överdrivet "cool badass" som han ofta är utan en mer mänsklig, jordnära motsats till McClane och vars kombination av lågmäld humor och hård attityd passar väl in. Duon har suverän kemi (som vi även såg i "Unbreakable") och ror den rappa dialogen i hamn med bravur.

Jag hade dock sett mindre skämt om "niggers" och "white people", en lite tjatig trend till följd av Tarantinos mer välskrivna filmer. Upplägget med det omaka paret (en vit cyniker och en svart vettig) var redan 1995 ganska urmjölkat (faktum är att originalmanuset var tänkt som en uppföljare till "Dödligt vapen"). Willis och Jacksons utstrålning väger upp det men stundtals blir klyschorna för uppenbara, som gnabbandet där de måste erkänna att de behöver varandra eller när Jackson är fastkedjad vid en bomb och uppmanar Willis att "rädda sig själv".

Å andra sidan är det inte något djupodlat drama vi följer utan lättuggad popcornaction och där gör den många rätt. Det finns gott om både häftiga actionsekvenser (som en hisnande tågurspårning) och spänningsmoment (som när Willis finner sig omringad av förklädda skurkar i en trång hiss). Vi har även en fin skurk i den lagom psykotiska men trots allt ändå barmhärtiga Irons samt en härlig jarjong bland Willis poliskollegor, varav den flinande bombteknikern är en personlig favorit.

Däremot tappar man engagemanget lite efter en den första, överlägsna halvan när en större twist förvandlar en stor del av filmen till en mer sedvanlig kuppthriller, och man överger den lite mer eggande hämndhistorien. Skurkens mer politiska motivering rimmar illa med filmens mer lättsmälta underhållningsvåld och det blir lite för rörigt när man ska envisas med att korsklippa mellan olika händelseförlopp för att trigga upp ett redan godkänt tempo. I slutändan känns filmen lite längre än vad den faktiskt är. Men underhållande är det och för ovanlighetens skull är det en filmtrea som faktiskt håller måttet.