Die Hard 4.0 2007

”Die Hard”-serien är alla actionfilmers moder. Sedan Bruce Willis kultförklarade ofrivillige hjälte John McClane kraschade in i ett höghus har genren aldrig sett likadan ut.

Och nyckeln till succén ligger just i huvudkaraktären. Efter 70- och 80-talets tysta och känslomässigt kalla stridsmaskiner, kunde publiken i ”Die Hard” se en hjälte som fick ont, inte alltid trodde på sig själv och som till och med grät en skvätt. John McClane är egentligen som vilken medel-Svensson som helst. Bara lite hårdare, lite spydigare, men ändå den pinsamme farsan som fortfarande lyssnar på Creedence Clearwater Revival, ogillar dotterns pojkvänner och inte förstår sig på datorer.

Och passande nog kretsar handlingen i den fjärde ”Die Hard”-filmen kring just datorer. Datanörden Matt Farrell (Justin Long) har gett en cyberliga med stora terroristambitioner en hemlig datakod som systematiskt stänger ner hela USA. John McClane råkar av en händelse få i uppdrag att eskortera just Farrell till FBI. Terroristligan vill däremot hellre se båda två dödade och strax är jakten i gång. När filmen närmar sig slutet blandas givetvis McClanes uppnosiga dotter in, vilket komplicerar saken ytterligare.

För att gå rakt på sak är detta en utmärkt actionfilm som säkert kommer att underhålla de flesta som uppsöker en biosalong. Trots att filmen har mycket att leva upp till, så levererar den konstant. Det finns en bra mix mellan prat och spektakulära scener, där en jakt i en biltunnel som slutar med en kollision mellan en bil och en helikopter (!) är enastående.

Bruce Willis är trygg och säker i sin paradroll och visar att åldern inte är ett problem för åtminstone män i Hollywood.  Timothy Olyphant kopierar Anthony Hopkins Hannibal Lecter-teknik att inte blinka i rollen som skurken. I början funkar det bra, men i slutändan är det mest tröttsamt. Roligast är regissören Kevin Smith som datageniet Warlock. En stereotyp bild av datakillar som tyvärr känns alldeles för trovärdig.

Filmen har dock två stora brister. Det ena är att spänningen sällan ligger på topp. Det är få överraskningar på vägen och regissören Len Wiseman verkar följa manus slaviskt. Det andra är att filmen i slutändan ändå är sämre än sina föregångare. Nyhetens behag gör sig jobbigt påmind i de flesta scenerna. Filmens kvinnosyn och kvinnoroller är kanske inte heller något att skriva hem om.

I övrigt är detta dock en habil actionorgie som sannerligen fyller upp stora delar av sin speltid. Upplösningen känns lite hastig, men annars kommer säkert hormonstinna gossar (och en hel del vuxna män) att göra vågen och skrika ”Yippie ki yay mo…” när eftertexterna rullar. Och trots att det kan vara en av de mest utslitna replikerna i filmvärlden, håller det absolut ett tag till.