Dina 2017

Dina och Scott är förälskade och planerar sitt bröllop. De flyttar in tillsammans i en förort till Philadelphia, och försöker navigera detta nya. De har båda diagnoser på autismspektrumet, vilket uttrycker sig på olika sätt i dem, men det är inget som filmen låter definiera dem. Den handlar snarare om tvåsamhetens svårigheter: Dina behöver närhet och Scott har lite svårt att ge henne det, även om han anstränger sig.

Det är omöjligt att inte falla pladask för excentriska Dinas stora personlighet. Hon är rak på sak, stark och pratig, hon tar plats medan blyge Scott verkar trivas mer i bakgrunden. De trivs så bra i varandras sällskap, även om de inte alltid kommer överens. Deras samtal är uppriktiga och okonstlade när de navigerar dessa nya steg i deras relation. De gör sig i ordning för bröllopet; Dina har en vild möhippa medan Scott nöjer sig med att bowla med två vänner på sin svensexa. De gifter sig och åker på smekmånad, trots allt det som är bra finns det i bakgrunden trauman från Dinas förflutna som ständigt gör sig påminda, både i hennes kropp och hennes tankar.

”Dina” är den sortens dokumentär som är så bra att den nästan är svårt att köpa som dokumentär. Den har så vackert foto, stillsamt men riktat flyt utan berättarröst, och så intressanta huvudpersoner att det känns som om det omöjligt kan vara på riktigt. Men ibland kan verkligheten, som de brukar säga, överträffa dikten.

”Dina” är en engagerande film om kärlek och intimitet. Den visar även upp en sexualitet som ofta avskrivs helt från personer med funktionsvariation. Dina är erfaren, Scott är nervös, tvåsamhet är helt enkelt inte så enkelt.

Innan “Dina” nådde Stockholms filmfestival har den gjort festivalturné och vunnit flera priser, varav det mest prestigefyllda var US Grand Jury Prize: Documentary på Sundance, vilket den är väl värd.

Det är en dokumentärpärla med mycket att säga om kärlek och närhet, om att förlika sig med det förflutna, och hitta sin plats i världen.