Dinner for Schmucks 2010

Rudd är en karriärinriktad man som får chansen att bli befordrad på företaget han jobbar på om han går med på att hitta en idiot och ta med till en traditionell middag där de vidriga, människoföraktande höjdarna på kontoret visar upp knäppskallar de kan skratta åt. Rudd är tveksam, speciellt när söta flickvännen med samvetet på rätta stället övertalar honom att hoppa middagen.

Rudd stöter då på Carrell - en korkad, irriterande knasboll utan vänner och som samlar på döda möss. Carrell tränger sig på i Rudds liv och förstör både lägenheter och relationer och snart tycker Rudd - och publiken - att Carrell lite förtjänar förödmjukelsen som middagen går ut på.

Man kunde valt mycket sämre skådespelare i huvudrollerna. Rudd och Carrell har bevisat sig förut, speciellt i liknande roller. Problemet är att de gjort samma saker förut. Rudd (som bara nyligen hade en mer mild bromance i charmiga "I Love You Man") är återigen den småtråkiga Guy Next Door som dock här inte är tillräckligt sympatisk för att rättfärdiga hans ruttna planer, raseriutbrott och förolämpningar.

Carrell å andra sidan tar sin på gränsen till förståndshandikappade idiot några gånger för långt. Stundtals är han riktigt rolig och ganska rar (speciellt när han klär ut sina döda möss i olika kostymer eller saknar sin otrogna fru) men lika ofta spelar han över så saliven sprutar och slapsticken är pinsam av sällan skådat slag. Carrells karriär börjar hamna i Jim Carrey-träsket under perioden då rollerna blev gapigare och outhärdliga. Kanske dags för en "Little Miss Sunshine" igen?

Problemet med att ha två huvudrollskaraktärer som man antingen inte gillar eller står ut med är att engagemanget för intrigen dör. På gott och ont har man tagit in flera komikeress i biroller som lyfter filmen men också stjäl den från Rudd och Carrell. Zach Galifianakis ("Baksmällan") är på pricken som Carrells obehagliga chef tillika ex-frus nya man och Jemaine Clement ("Flight of the Conchords") lika rolig han som pretentiös konstnär.

Lucy Punch är fantastisk som Rudds galna beundrare men försvinner tyvärr ganska snabbt ur historien. Det blir sedvanligt grabbigt och i slutändan en spik i kistan för den urmjölkade genren. Kanske hade det blivit roligare om Punch eller annan rolig kvinna agerat idiot (upplägget funkade fint i "Baby Mama" med Amy Poehler och Tina Fey). Stephanie Szostak, som Rudds flickvän, tvingas vara kuttersmycket med moral - en stereotyp väl urvattnad i den här typen av filmen.

Efter halva filmen tar det sig dock och det finns en hel del roliga scener, bl.a. en katastrofal middag med David Walliams ("Little Britain") som excentrisk schweizare. Finalens titelmiddag bjuder på en del skratt den med och några välspelade "freaks". En personlig favorit är mediumet som talar med döda djur och, när en fågelälskare tror hans gam ska skjutas, utbrister "It's not his time yet!".

Budskapet är dock svagt och även om moralkakan i slutet ses komma från mils avstånd är det svårt att veta om man ska skratta åt eller med filmens idioter och deras märkliga beteenden. Visst är företagsledarna och deras idé hemska men vad går en sådan här film ut på egentligen? Att en skild man som gör konstellationer med uppklädda möss och vars fru bedragit honom dessutom är en genomkorkad idiot och katastrof som raserar allt i sin väg känns aningen långsökt.

"Dinner for Schmucks" är småkul underhållning för stunden, mycket tack vare fina birollsskådespelare men budskapet tål knappast närmare granskning och nästa gång är det nog en bra idé att satsa på lite mer spännande skådespelarval. Och snälla, låt Paul Rudd få vara rolig igen! Är man ute efter renodlad humor gör man bäst i att se den franska originalfilmen "The Dinner Game" som den bygger på.