Dirty Harry 1971

Efter att ha sett om "Dirty Harry", för första gången på ganska många år, är det inte helt uppenbart om filmen har åldrats dåligt eller om det är min smak som har mognat. För jag har problem som inte kändes som sådana tidigare, som gör att till exempel trovärdigheten brister. Och trovärdigheten bör diskuteras eftersom filmskaparna (ledda av regissören Don Siegel, mannen bakom fina klassiker som "Invasion of the Body Snatchers" och "The Killers") verkar eftersträva ett mått av realism. Vilket leder till krockar genom hela filmen, generellt i våldet som den smutsige Harry Callahan kommer undan med och rent specifikt som i en scen där han konfronteras med lagens verklighet, med skurkens rättighet, och är helt ifrågasättande inför dessa. Trots att han är en utbildad polis och ett befäl med erfarenhet, och således borde ha full koll på detta.

Även det faktum att historien hämtar inspiration från verkliga händelser, nämligen Zodiac-mördaren som härjade i San Francisco under många år (som för övrigt filmatiserades av David Fincher i hans fantastiska "Zodiac"), vittnar om realismen eftersträvan. I "Dirty Harry" handlar det dock om en man som kallar sig Scorpio (hans riktiga namn får vi aldrig veta), som dödar en kvinna och direkt ger sig till känna genom ett meddelande med ett hot: om han inte får en sjujäkla massa stålar, då kommer en person om dagen att mista livet för hans hand. Fallet hamnar på Dirty Harrys borde och leder till ett utredningsarbete som inte sköts helt (eller ens alls) enligt hans överordnades önskemål eller ordrar.

Att blanda verkligheten med det filmiskt sensationella är en balansgång, och jag är helt enkelt inte säker på att Siegel & Co. klarar den.

Samtidigt inser jag förstås att det här egentligen inte är den typen av film där man ska ha för många önskemål om trovärdighet. Att jag kanske bara borde koppla av och rulla med flödet. Men jag önskar nog helt enkelt att det gjordes mer med karaktärerna, att det fanns en bättre grund för konflikterna som trots allt målas upp. Att det hade lämnats mer utrymme för bakgrund och efterspel (speciellt med tanke på Harrys metoder). Även om jag gillar greppet som används i "Dirty Harry", när filmen verkligen bara täcker fallets tidsram (det inleds med första mordet och avslutas med dess oundvikliga lösning), är det inte ett alldeles enkelt grepp (se Bo Widerbergs "Mannen på taket" för ett mycket bättre exempel).

Det finns även brister i skådespeleriet. Andy Robinson, självaste Scorpio, som gick vidare till en karriär mestadels bestående av gästspel i diverse TV-serier, balanserar ständigt sitt psykotiska överspel men landar inte alltid på rätt sida. Hans grimaseranade blir ofta för löjligt och för långt ifrån trovärdigt. Och sedan är förstås Clint Eastwood endast en stor skådespelare räknat i längd, men han gör som han alltid gör - sin grej tillräckligt bra för att komma undan med den. Så även här.

Med det sagt är "Dirty Harry" ett underhållande stycke filmhistoria, och rätt snygg med sitt tidsenliga estetik och sjuttiotalsfoto. Den är fortfarande sevärd. Jag tycker bara inte den är alls lika bra som sitt rykte.