Disco 2019

Regissören Jorunn Myklebust Syversens senaste norska drama "Disco" kretsar kring 24-åringen Mirjam, vars liv varvas mellan att stå på de internationella scenerna som världsmästare i discodans och de frikyrkliga gudstjänsterna. Den centrala konflikten i filmen handlar om den press som den unga kvinnan känner från de två vitt skilda världarna och den tvivel hon har på sig själv och sin tro på gud. 

 

Mirjam lever ett liv där hon ena dagen hyllas på dansgolvet medan den tunga technomusiken ljuder i arenorna, och är en omtyckt ungdomsledare i den hippa frikyrkan Friheten den andra. På hemmaplan avbryts hurraropen med konflikter mellan modern och hennes karismatiske men manipulativa styvpappa, som är en viktig person inom församlingen. Efter förluster inom både dansen, kyrkan och hemmet söker hon sig till slut till en mer radiklare församling för att hitta svaret på sin tvivel. 

 

Huvudrollsinnehavaren Josefine Frida Pettersen, som är mest känd från den enorma tv-succén "Skam", är helt klart stjärnan i filmen. Hon gör ett oerhört bra jobb att förmedla den krypande ångesten som växer när förväntningarna på henne från de två världarna växer sig starkare. Josefine ska tydligen ha besökt gudstjänster och möten i både konservativa och mer moderna församlingar för att få inspiration, vilket helt märks i hennes rollprestation. När hon står där på scenen och sjunger om sin kärlek till Jesus eller tvivlar på sin tro, tror jag faktiskt på henne. 

 

Filmen har ett ibland väldigt snyggt bildspråk som gärna stannar kvar i en tagning, ofta på Mirjams expressiva ansikte. I en inledande scen stannar kameran länge kvar på ansiktet när applåder böljar över henne efter att hon vunnit en EM-tävling, samtidigt som vi tydligt ser att det döljer sig något dystert i hennes inre. Andra gånger stannar den kvar lite väl länge i de annars starka scenerna i kyrkomiljö med sånger, tal och predikan, vilket till slut blir långrandigt. Tanken är kanske att vi som tittare ska förstå den värld Mirjam lever i bättre, men ärligt talat blir det mest tråkigt i slutändan.

 

Det är verkligen ingen glad historia det här, utan det finns ärligt talat få ljusglimtar att hitta under resans gång. Är du ute efter en "feel good"-rulle eller en "coming of age"-historia, är det här inte rätt ställe. Dysterheten blir nästan lite väl mycket till den grad att det blir fånigt ibland, men för det mesta skildras den på en bra nivå. 

 

Filmen har fått flera nomineringar i den norska motsvarigheten till Guldbaggen (bästa foto, bästa regi och bästa kvinnliga skådespelarinsats), men den har även kritiserats i grannlandet för att skildra frikyrkliga församlingar på ett ensidigt sätt. Delar känns visserligen smått överdrivna och budskapet bankas kanske inte lite väl hårt emellanåt, men samtidigt känns det som en realistisk, vågad och viktig skildring av en värld som faktiskt existerar. 

 

"Disco" är kanske inget prisvärd verk enligt mig, men långt ifrån en meningslös eller tråkig film. Med en bakgrund som kristen tonåring känner jag igen både de till synes övernaturliga trosbekännelserna och de mer poppiga och indragande gudstjänsterna, så det är en välkommen och kritisk skildring av en del av kyrkan.