Disco-Daggarna 2008

Det satsas på maskar och sångtrion EMD i ”Disco-Daggarna”, må hända en ironisk combo för känslan av simpel musikvideo är ofrånkomlig. Den tecknade danskexporten visar återigen att det är Danmark som tagit rollen som barnfilmskreatör i Skandinavien. Med succéer som ”Free Jimmy” och ”Torkel i knipa”. Detta till trots så har även framgångssagor sina gropar och gupp.

Harry (Danny Saucedo) är en ung småklantig daggmask. Längst ned i näringskedjan är han trött på att hunsas och nedvärderas av myror, skalbaggar och tusenfotingar. Harry har nämligen en dröm om att starta ett band. Ett discoband. Men utmaningarna är många. Hans överbitchiga mamma, insektsvärldens fördomar och såklart det faktum att alla inte har musikalisk begåvning. Men när alternativet är att äta jord en hel livstid är valet enkelt.

Elva år senare är det alltså dags att för Skandinaviens version av ”Bugs and Antz”. Men där amerikanerna gjorde det snyggt och framför allt gjorde något nyskapande, lyckas danskarna bara reta fram suckar och himlande ögon.

”Disco-Daggarna” följer den grundläggande mallen för barnfilmer eller låt oss säga den mest använda. Underdoggen som följer sin dröm och finner styrka i kampen. Med tanke på det krävs det lite mer än den plana pannkaka som bjuds här. Stela animationer, fingerdjupa karaktärer och en ooriginell story får en mest att sucka över hur lågt det siktas för att kunna gräva i barnföräldrars plånbok. Troligtvis är det en tilltagen reklamkampanj som ska fixa biffen. För något att hurra över är det inte.

Intensiteten är visserligen konstant. Krasch. Boom. Bang. Men snarare billiga små tricks än underhållande moment. För bristen på andrum drabbar helheten i slutändan. Det är inte kul. Och något klimax är det inte tal om. Bara plant tråkigt rakt igenom i spåren av bortkastad potential. En potential som verkar ha förväxlats med förutsägbarhet. För historien i filmen är lika utstakad som synlig och även det minsta av barn kommer med lätthet kunna gissa sig till slutet.

Slutligen ska det sägas att det är svårt att betygsätta film. I synnerhet barnfilm. Men ibland kommer de här dynghögarna som är lika störande som nödvändiga. Nödvändiga för att vi ska kunna se vad som faktiskt är bra. ”Disco-Daggarna” lämnar mig med en lust att sätta närmaste komposthög i brand. Bee Gees lär det inte bli på ett tag heller.