Disconnect 2012

Redan när det gäller filmens ram och struktur är det som upplagt för mig. Jag är och har alltid varit svag för filmer som väver ihop många karaktärers liv kring ett särskilt tema, likt exempelvis "Magnolia", "Amores Perros" och nyligen Fernando Meirelles "360". "Disconnect" kan också räknas in i den här kategorin och här är det intressant nog internet och vår digitalt präglade värld som berättelserna cirkulerar kring, på mycket aktuellt och träffande vis.

Först och främst möter vi tonåringen Jason (Colin Ford) som lever tillsammans med sin ensamstående pappa Mike (Frank Grillo). Mike är en före detta polis som efter fruns bortgång sadlade om till privatdetektiv, specialiserad på internetrelaterade fall. Jason är frustrerad på alla möjliga vis och bestämmer sig en dag för att spela ett litet spratt på skolans ensamvarg Ben (Jonah Bobo), något som eskalerar snabbare än han någonsin kunnat ana. Snart är Bens pappa Rich (Jason Bateman) - som i princip helt tappat kontakten med sin son - involverad i det hela och får sig en riktig tankeställare kring vilken typ av pappa han har varit.

Då Rich är advokat figurerar han också i en annan av filmens storylines, den där vi har TV-journalisten Nina (Andrea Riseborough) i spetsen. Efter ett reportage om liveporr på nätet anklagas hon för att ha hanterat en källa (Max Thieriot) fel, och det är där som Rich kommer in. Sist men inte minst har vi den story där Alexander Skarsgård spelar Derek, en kontorsnisse med rötter i den amerikanska marinkåren. Filmens cirkel sluts när han och hans fru Cindy blir utsatta för internetbedrägeri och anlitar Mike (Grillo) för att undersöka saken närmare.

Visst, rent uppläggsmässigt låter det ju väldigt mycket som exempelvis "Crash", men det är också där som likheterna tar slut. Dessa två filmer - och andra med samma struktur - är mer olika varandra än lika varandra, det får man inte glömma. "Crash" utforskade rasism, klassmotsättningar och liknande i Los Angeles, här är det både potentialen och farorna med vår uppkopplade värld som regissören Henry-Alex Rubin och manusförfattaren Andrew Stern har mycket vettiga saker att säga om. Vårt "kontaktnät" är större än någonsin tidigare, men hur mycket är det egentligen vi delar med dessa människor? Hur ofta ser vi dem i ögonen?

Rubin - som tidigare bara jobbat med dokumentärfilmer (Oscar för 2006 års "Murderball") - har bra kontroll på alla dessa berättelser som lägger fram en överraskande stabil och säker slutprodukt. Det digitala fotot, energiska kameraarbetet och chattrutor som poppar upp ger filmen ett fräscht och passande skal. Den härliga musiken - exempelvis Awolnations underbara "Sail" i inledningsscenen - lyfter den här känslan ytterligare ett steg. Ytan går hand i hand med innehållet.

Rubin lyckas också få fram riktigt autentiska insatser från de skådespelare som han jobbar med - särskilt Grillo, Bateman och Riseborough. Med "The Grey" och nu "Disconnect" visar Grillo att det inte finns någon gräns för hur långt han kan gå och hur högt han kan placera sitt skådespel. Andrea Riseborough har jag bara sett i "Never Let Me Go" tidigare och tänkte inget vidare på henne då, men nu placerar jag denna Camilla Läckberg-lookalike på min radar, hon är lysande i sin roll och går raka vägen till hjärtat. Bäst är dock Jason Bateman som utan ett ögonblicks tvekan gör sin karriärs bästa prestation, hans gestaltning av en totalt nedbruten far gjorde mig gråtfärdig flera gånger. Tidigare var det "The Kingdom" man fick dra fram ur rockärmen när någon hackade på Bateman, men nu blir det "Disconnect". Svenska Alexander Skarsgård och Michael Nyqvist är båda stabila, men inte särskilt mycket mer än så, något som nog har en hel del med materialet att göra också.

Det här är dock ganska långt ifrån en helt felfri film. Ibland känns det som att den verkligen tvångsmatar dig med sitt budskap, vilket aldrig är bra. Filmen klockar in på drygt 110 minuter och när man har så många trådar att utforska och sedan knyta ihop känns tidsspannet lite tight. Allt blir lite väl enkelt och tydligt när man inte får gräva djupare i karaktärernas öden. Jag anser också att man fegar ur lite i slutet, man spelar säkert istället för att gå hela vägen.

Trots dessa brister - vissa ganska tunga - kan inte betyget bli annat än en fyra. Det är sällan som jag blir så träffad och berörd i en biosalong som jag blev när jag såg "Disconnect", den grep verkligen tag om mig ordentligt och jag var till 100 procent investerad i varenda story när finalen började närma sig. Som Muhammad Alis högernäve i magen slog den obarmhärtigt till, och jag känner det fortfarande.