Olydnad 2017

Detta är en säreget vacker och berörande film som spiller likt honung över mig. Jag verkligen älskar manuset som är baserat på brittiska författaren Naomi Aldermans roman med samma namn. Replikerna och hur orden uttalas från första stavelse till sista punkt, den otroligt samspelta ensemblen, ja allt övertygar och jag kan inte annat än bli helt förälskad i det och dem jag ser.



”Olydnad” är ett familjedrama som handlar om frihet och konflikten som uppstår när man råkar vara född in i ett sammanhang som man inte riktigt kan välja att komma ifrån. Ronit är en framgångsrik fotograf i New York som återvänder hem till utkanterna av London när hennes far Rabbi Krushka dör. Väl där tvingas hon åter möta livet och människorna hon en gång för länge sedan flydde ifrån.

Rachel Weisz och Rachel McAdams spelar de två kvinnorna Ronit och Esti som efter många år återförenas och upptäcker att deras känslor är lika starka som en gång i ungdomen. Men trots att åren gått tillåter inte deras omgivning några utsvävningar i kärlekens tecken.

”Olydnad” är Lelios första engelskspråkiga film, och känns, liksom hans andra filmer, enkel och eftertänksam på ytan medan det desto mer pulserar därunder. Kameran följer karaktärerna och vi följer med den, nära, men hela tiden på ett respektingivande håll. 
Med helt underbara skådespelerskor som Weisz och McAdams kan det inte bli annat än väldigt bra och jag känner verkligen med och tror på de båda kvinnorna.


Även Alessandro Nivola som Estis make Dovid, det tredje hjulet i triangeldramat, är övertygande och min empati sträcker sig också till honom. Jag känner så mycket att tårarna till sist rinner. Det är berörande och otroligt känslosamt, äkta och naket, men hela tiden vackert och värdigt.

De mer sensuella scenerna mellan de två kvinnorna är otroligt smakfullt skildrade. Man kan nästan tro att en kvinna regisserat för ingenstans märks den manliga blicken som oftast annars är närvarande vid mer avklädda scener. Och det är avklätt här, kanske inte bokstavligt så mycket som ändå bildligt avskalat, vågat och passionerat, fast konstant på kvinnornas egna villkor.

”Olydnad” är en film om tungsinta saker, om allvarliga ämnen och svåra val, men det som i slutändan stannar kvar är en känsla av hopp och förtröstan. 
Det här är en film som verkligen känns, som letar sig djupare in än man vid en första anblick anar. Där stannar den sedan kvar och kommer kännas ett bra tag efteråt.