Djävulen bär Prada 2006

När nyutexaminerade journalisten Andrea Sachs klampar in på tidningen Runways redaktion, är begreppet ”fel person på fel plats” ett understatement. I billiga skor och omatchande outfit är hon minst sagt ett ufo bland alla trådsmala modeller som arbetar där. Men det blir inte hennes största bekymmer: Andrea har ännu inte träffat sin blivande chef…

Runway är mer än en tidning, får den oinsatta småstadstjejen snart lära sig, det är en modebibel för fashion freaks världen över, en institution som kräver en hård och skrupelfri ledare – och ledaren kräver en tålig assistent. När Andrea slutligen får jobbet som miljontals flickor skulle kunna döda för, har hon inte räknat med vad som komma skall.

Miranda vill ha hett kaffe på sitt skrivbord oavsett vilken tidpunkt på dygnet hon behagar dyka upp på kontoret. Miranda vill ha hunden upphämtad, kemtvätten avlämnad och barnen skjutsade. Miranda vill ha den ännu icke utgivna Harry Potter-boken och bryr sig inte om vad J.K. Rowling har att säga om den saken. Och det är Andreas jobb som hennes assistent att uppfylla alla de mer eller mindre omöjliga krav som hennes djävulska boss ställer. Till slut får hon fråga sig om jobbet, som enbart var tänkt som språngbräda inför en karriär ägnad åt seriös journalistik, verkligen är värt alla uppoffringar.

Regissören David Frankel fick efter några avsnitt av ”Sex and the City” förtroendet att än en gång bjuda med sin publik till New Yorks trendiga modevärld, där det enda som räknas är vem (inte vad) du har på dig och vilka du festar med. Den satiriska bilden av en moderedaktion, med Vogue som förebild, känns något klyschig (den som ens funderar på annat än sallad i caféterian får onda blickar) men är likväl underhållande då det är en värld så främmande för oss flesta. Modenördar kan glädjas åt chica kreationer, konstant namedropping och gästspel av såväl Gisele som Valentino, så länge ni står ut med en ej så insatt översättares felaktiga stavningar (nånsin hört talas om en Calvin Clein?).

Och som vi har väntat! När nyheten spreds om att Meryl Streep fått rollen som Miranda Priestly i filmatiseringen av Lauren Weisbergers bestseller, var det ingen tvekan om att valet föll på rätt person. Har man sett ”Döden klär henne” och ”En hondjävuls liv och lustar” kan man vara säker på att ingen spelar bitch som hon, och ”Djävulen bär Prada” blir ännu ett bevis på ovanstående.

Dessvärre medges Meryl här inget större utrymme för sina mästerliga talanger inom området. Hennes uppgift ligger mest i att leverera ena dråpligt elaka repliken efter den andra, men den kyliga, överlägsna tonen förblir densamma genom filmens gång. Innan biobesöket hade jag av nyfikenhet förutom trailern sett ett par filmklipp, och Meryls prestation i resten av filmen bjöd inte på det minsta nytt. De som hoppas på åtminstone ett ilsket vredesutbrott, får hoppas förgäves.

Medan Anne Hathaway och Stanley Tucci än en gång bevisar sig vara halvdana komediskådisar, blir jag positivt överraskad av för mig tidigare okända Emily Blunt i rollen som Andreas jobbarkompis. Som cynisk workaholic på ständig diet är denna brittiska red-head ett litet fynd.

Men trots en riktigt underhållande bokförlaga blir det i filmform väldigt tydligt vilken uttjatad och förutsägbar historia ”Djävulen bär Prada” egentligen är. I grund och botten är detta en medioker dussinkomedi som enbart lyfts av en minnesvärd karaktär med vassa one-liners. Det är inte så illa det då Meryl/Miranda är den som utgör skillnaden mellan ännu en trist ”En prinsessas dagbok”-uppföljare och en av årets bättre komedier, men får du mersmak rekommenderar jag starkt ett besök hos närmaste bokaffär efteråt.