Djungelboken 1967

I en prunkande grön djungel fylld med svängiga djungelbjörnar, förståndiga pantrar och egensinniga boaormar får vi följa människobarnet Mowglis ofrivilliga resa från hemvisten bland vargflocken till den mytomspunna människobyn. Elefanterna marscherar och trumpetar likt en trupp soldater, aporna svänger både i lianerna och musikaliskt och gänget med gamar ska efterlikna The Beatles. Visst älskar jag det, djuren med sina fantastiska personligheter, men framförallt musiken. Stor eloge till Gilkyson som kreerat ett stycke barndomsminne, nämligen ”The Bare Necessities” eller ”Var nöjd med allt som livet ger.” 

Ni som kikat på Kalle Anka på julafton, vet redan att djungelbjörnen Baloo är det skönaste med hela filmen. Likt en lätt alkoholiserad, medeltida luffare, ledsagar han Mowgli genom det ”hårda” livet i djungeln. Ett liv som mest verkar handla om vilken frukt man kan plocka och att ”myror kittlar dödsskönt i kistan.” Samtidigt curlas det minsann inte, Baloo har full tillit till att Mowgli hänger med på hans björnäventyr och personligen kunde jag lätt sett en långfilm med bara dem två, kanske kunde Bagheera fått vara med på ett hörn som den lite sure sponsorn. För trots de otroligt svängiga rytmerna som följer filmen från första rutan, har berättelsen ett vaggvisetempo och jag ger ganska snabbt upp jakten att hitta ett djup likt i ”Dumbo”, ”Upp” eller ”Micke och Molle”.

Det är utan tvekan en ren barnfilm, dialogen rimmar till stora delar och har ett alldeles underbart flyt . Alla karaktärer är sköna och har en klar och tydlig roll, även Shere Khan. Tigern som är det stora, yttre hotet och som gör att Mowgli måste fly till människobyn. Redan här stöter jag dock på en miss. Vargflocken som Mowgli växt upp med, i säkerligen närmre 7-10 år, säger inte ens hejdå till honom och han verkar inte heller bry sig om sin familj. Så varför vill han då inte lämna djungeln?

"Djungelboken" är den sista animerade filmen som producerades personligen av Walt Disney. Och det är han som bland annat inte tyckte att en orm lämpade sig som snäll på film. Däremot verkar gamar vara hur trevliga som helst i sina pop-60-frisyrer. Trots de underbara figurerna och det oförglömliga soundtracket så undrar jag vad kattsingen hände med slutet. Flera av Disneys andra filmer har ändå en hyfsat vettig story de vill förmedla och mitt vuxna jag klarar verkligen inte av de sista skälvande minuterna. 

Utan att spoila allt för mycket så väljer jag att plocka ett citet från den avslutande sången ”Father’s hunting in the forest, mother’s cooking in the home, I must go to fetch the water, til the day that I’m grown.” Ni vet den där polaren som helt glömmer bort ens existens när hen blir kär. Behöver jag säga mer. Nej, för att helt tillfredsställa mig hade jag hellre sett det där mörkare slutet som Disney kasserade, där elefantmajoren är en badass krigare och de tillsammans plöjer ner hela människobyn. Skulle jag visat den för någon kid skulle jag nog stängt av innan de sista två minuterna rullade igång och hittat på ett alternativt slut. Besvikelsen drog nästan ner filmen till en trea, men sedan går ”The Bare Necessities” igång och jag kan inte värja mig. För de' svänger ju faktiskt katten.