Do the Right Thing 1989

Det tycks vara någonting med heta sommardagar i utsatta, urbana områden, som ibland får de senare att helt koka över. Kravallerna i England 2011 följde flera dagars hög augustihetta, upploppen i Brixton 30 år tidigare utspelade sig under några ovanligt varma aprildagar, och under det som kallas ”the long hot summer” ägde 1967 hela 159 så kallade rasupplopp rum runt om i USA.

Spike Lee-klassikern ”Do the Right Thing” utspelar sig i Brooklyn-kvarteret Bedford-Stuyvesant under en särskilt varm dag i slutet av 1980-talet. I början ett till synes hyfsat välmående arbetarklassområde, i vilket vi får bekanta oss med en rad färgstarka personligheter. Men under ytan har missnöjet börjat att sjuda.

 

I Bed-Stuy stiger spänningen bland de fattiga, afrikanamerikanska invånarna, i takt med graderna. Irritation riktas mot de enda ickesvarta affärsägarna som ännu finns i området. Den koreanska familjen, som nyligen har öppnat upp en frukt- och gröntaffär, och italienarna som sedan långt tillbaka driver Sal's Famous Pizzeria. Varför vill till exempel inte Sal och hans söner hänga upp några bilder på ”bröder” bland alla fotografierna på kända italiensk-amerikaner?

Konflikter uppstår, återuppstår, eggas upp och eskalerar. Det kaos som avslutar filmen är dock inte sprunget ur något djupt hat eller riktad avsky. Snarare växer det fram ur en kliande frustration, i sin tur orsakad av långvarig förbittring, som efter en antändande gnista blir till en flammande vrede som likt en vild skogsbrand sprider sig i sommarhettan. (Om ovanligt höga temperaturer eldar på socialt utsatta stadsdelar, fungerar rasistiskt polisövervåld helt säkert som tändvätska på lågorna.)

”Do the Right Thing” är Spike Lees bästa verk. Filmmakaren har både skrivit manus och regisserat (och syns också i den viktiga rollen som Mookie) och filmen är verkligen färgad av hans person – på gott och ont, men mestadels det första.

 

Lee spenderade visserligen flera uppväxtår i Brooklyn, men hans medelklassbakgrund (och -karriär) fjärmar ändå på vissa vis honom (och i förlängningen filmtittarna) från människorna han ämnar berätta om. De flesta av karaktärerna blir till stereotyper, om än underhållande och ikoniska sådana (Hej Radio Raheem!). Autenticiteten har fått stå tillbaka, till förmån för snygg estetik och starkt bildspråk (redan introt, i vilket Rosie Perez boxdansar till Public Enemys ”Fight the Power”, sätter tonen).

Samtidigt som filmen önskar berätta en historia från gatan lider den av ett slags ovanifrånperspektiv. ”Do the Right Thing” är som ett möte mellan en raplåt och en kultursidekrönika. På många vis tillför emellertid just den (klass)klyftan någonting till filmen, och blir till slut ett centralt tema: Ska samhällsproblem lyftas och lösas med liberal debatt eller genom militant organisation?

 

På ett tankeväckande sätt utforskar filmen dynamiken mellan Martin Luther King och Malcolm X (som karaktären Smiley genom filmen går omkring och säljer bilder på) och deras olika sätt att tänka och kämpa. Pacifism och förståelse eller separatism och uppror? Vägval som präglar den afrikanamerikanska medborgarrättskampen, Black lives matter-rörelsen, än idag.

”Do the Right Thing” är inte tydlig i sitt budskap. Lee har tillåtit filmen att vara komplex, och många tittare kan säkert också uppfatta den som luddig och rent av förvirrande. Men det är väl just det som är poängen: det är svårt att göra det rätta, särskilt när man inte vet vad ”the right thing” är.