Död snö 2 2014

Första "Död snö" var en förvånansvärt bra (speciellt med tanke på att den var norsk!) skräckkomedi på zombietema som lyckades kombinera humor och splatter på ett underhållande sätt. Filmens framgång banade mindre förvånansvärt väg för en uppföljare som anländer först nu fem år senare och vad som förvånar är att man med denna tvåa höjt ribban ytterligare för såväl uppföljare som zombiekomedier generellt.

Filmen plockar upp vid slutscenen från originalet där ende överlevande Martin (Vegar Hoel) tror att han undkommit filmens blodtörstiga nazistzombies men attackeras i sin bil. Han lyckas fly med en arm mindre men vaknar upp på sjukhus, misstänkt för mordet på sina vänner och självklart är det ingen som tror honom när han försöker varna folk för vad som komma skall.

Förväntningarna på uppföljare är av regel låga, speciellt inom skräckgenren och med tanke på regissören Tommy Wirkolas Hollywoodförsök "Hansel and Gretel". Det är därför med stor glädje man avnjuter "Död snö 2" som inte bara är mycket mer än sitt trots allt miljöbegränsade och underbefolkade original utan även något helt annat.

Det är ett fantastiskt hopkok av skruvade klyschor och nya, fräcka idéer. Här dyker det upp ett amerikanskt Zombie Squad - bestående av tre inte helt hopplösa nördar ledda av självaste Martin Starr ("Nollor och nördar"). Ryska zombiesoldater värvas för att kriga mot skurkarna. En machosnut svär, hatar sitt jobb och stjäl pengar från lik. En zombiedoktor opererar skadade nazister genom att fylla dem med hö och ersätta kapade ben med avloppsrensare.

Det är en film som fyller upp praktiskt taget varje scen och bild med något galet infall. Här finns även några snyggt subtila referenser till klassisk skräckfilm. Som sidohistorien där hjältens arm ersätts av zombieledarens avslitna lem varpå den får eget liv i stil med "Mad Love" (det finns till och med en blinkning till den filmens berömda sekvens med en vaxdocka). Eller en hejdlöst smaklös slutscen som lånar från såväl "Jurtjyrkogården" som "Nekromantik".

Det är en underhållande, fartfylld och brutalt blodig film med ett tempo som heter duga, absurt uppfinningsrika våldsscener (som användningen av en tarm för bensinöverföring) och svart - väldigt svart - humor. Dessutom har skådespelarna utmärkt komisk tajming. Hoel anammar perfekt Bruce Campbells förmåga att växla mellan panikslagen och badass. Starr stjäl varje scen han är med i medan Kristoffer Joner ("Call Girl") är oemotståndlig som vilsen zombie.

Däremot är ens intryck av filmen väldigt mycket beroende på smak. Här går man över alla möjliga gränser för vad som anses vara okej eller politiskt korrekt på film, i synnerhet när det kommer till filmens offer. Det är en hårfin gräns mellan vad som är hysteriskt kul och direkt motbjudande, och är man känslig mot barnamord, våld mot handikappade eller nekrofili så se dig själv varnad.

Att filmen är fullproppad av knäppa idéer, skämt och infall är inte heller alltid till filmens fördel. Medan det mesta är skoj så faller vissa skämt platt (som en rätt onödig gaystereotyp), det blir stundtals förutsägbart och energin håller inte riktigt hela vägen ut. Men varför klaga? Det här är inte bara en av de bästa uppföljarna överlägsen sitt original utan en av de roligaste, blodigaste och mest underhållande zombiefilmerna på länge. Med den här stilen välkomnar vi gärna en trea!