Döden på Nilen 2022

Mästerdetektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh i avancerad mustasch) hamnar under en vistelse i Kairo på ett litet bröllop. Den sanslöst rika arvtagerskan Linnet (Gal Gadot) med den fattige men stilige Simon (Armie Hammer) efter en kort romans. Bland de inbjudna finns en samling karaktärer som alla har motiv. Majoriteten spelas av en kändisar, som kamera zoomar in på och håller i bild aningen för länge så att du verkligen ska hinna lista ut var du sett dem innan. Vi har bland annat den hunsade tjänarinnan, den mystiske kusinen, underhållningen, mostern som skänkt sin egen förmögenhet till kommunisterna och föraktar brorsdotterns rikedom, samt två försmådda ex. Ni hör ju, som upplagt för intriger och död när de isoleras på ett lyxigt fartyg på Nilen.

 

Agatha Christie, författaren till boken filmen baseras på, är pusseldeckarens drottning, ojämförligt bra på att finta en i flera riktningar och komma på en lösning en aldrig skulle kunnat gissa sig till. I filmatiseringen är det lätt att gissa sig till ett par delar av vad som hände men den komplicerade, fullständiga lösningen var utom räckhåll – som det ska vara. 

 

Men sina många vändningar och kändisar till trots är det en nästan aggressivt medelmåttig film. Alla skådespelare gör sitt jobb, ingen är dålig men ingen verkar ge det sitt allt. Till deras försvar erbjuder karaktärerna inte särskilt mycket att jobba med, och det är ett vanligt klagomål på Christies författarskap. De fyller sin funktion som schackpjäser med motiv i en komplicerad handling, och det är kanske nog att de hyfsat håller ens intresse när de är på skärmen/sidan. Det finns dock en scen där relativa nykomlingen Emma Mackey (från ”Sex Education”) lyfter sin stereotypa roll i vad som bara kan beskrivas som en audition för rollerna som ska lansera hennes filmkarriär på riktigt. Även om rollprestationen inte är perfekt rakt igenom, tror vi kommer se mycket av henne i framtiden.

 

Det har gått fem år sen regissören och huvudrollsinnehavaren Kenneth Branagh gjorde sin förra filmatisering av detektiv Hercule Poirot-roman, ”Mordet på Orientexpressen” (även den oerhört medelmåttig). Sen dess har han hunnit göra barnfilmen ”Artemis Fowl” som alla hatade, och ”Belfast” som fick sju Oscarsnomineringar. Karln är med andra ord ganska ojämn bakom kameran, och han illustrerar det redan i den första scenen.

 

I en lång tracking shot glider kameran genom en lerig och miserabel skyttegrav, där soldater sitter hålögt stirrar ut i intet eller läser brev. Herr Branagh har definitivt sett ”1917”. Det är en intressant, oväntad inledning som ger känslan att han kommer göra något helt nytt med materialet. Den förhoppningen slås snart i kras när han genast återvänder till en värld av karaktärer utan komplexitet och ett green screen-Egypten som hämtats av romantiserande, klassiska filmer snarare än verkligheten. Branagh gör vackra filmer, men på ett sätt som är aningen distraherande, det är som att handlingen ständigt stannas upp ett ögonblick för att vi ska beundra filmfotot. Kanske vore filmerna mer minnesvärda om han omfamnade den camp som finns i berättelserna, och hade lite mer roligt. 

 

Precis som ”Mordet på Orientexpressen” är ”Döden på Nilen” en kändisspäckad, snygg film med många vändningar. Tillräckligt underhållande. Den är oförargelig. Den är - jag kan visst inte upprepa det tillräckligt många gånger - okej. Du kommer inte minnas den särskilt länge, men vill du se ett trivsamt historiskt mordmysterium så är det precis vad du får, och det finns något tryggt med det.