Dodgeball - En komedi som siktar lågt 2004

”Dodgeball” är Ben Stillers fjärde biofilm det här året, femte om man räknar med ”Duplex” som gick direkt till videohyllorna. Normalt brukar jag avfärda denna skådespelare som talanglös och oerhört påfrestande, vilket han ju oftast är, men här är han överraskande nog nästintill uthärdlig. Ja, Stiller är faktiskt rätt skön som den sliskige, egenkäre White Goodman, ägare till internationella gym- och fitnesskedjan Globo Gym. Kvicka repliker, en viss brist på intelligens och oroväckande likheter med ”artisten” Günther, är hans mest utmärkande karaktärsdrag.

White och hans imperium hotar att ta över det konkurshotade lilla gymmet Average Joe’s, som ägs av Peter La Fleur (Vince Vaughn), och vars enda kunder är en samling nördar och losers som dessutom tack vare Peters vänlighet nyttjat gymmet gratis i åratal. Det sista Peter vill göra är att ge upp sin ”baby” till sin stora konkurrent. Han måste få fram 50.000 dollar inom en månad, och som en skänk från ovan kommer lösningen – en dodgeball-turnering i Las Vegas där första priset är just den summan. Att de knappt vet vad dodgeball är verkar inte vara något större bekymmer. Ett gammalt instruktionsfilm letas fram, de lyckas till och med engagera en personlig coach (Rip Torn) – och träningen är i full gång. Men ärkefienden White tänker inte låta sin nya erövring passera så lätt. I hemlighet startar han upp ett eget lag, bestående av tuffa muskelknuttar, hans egna livvakt och sist men inte minst en urläskig, östeuropeisk dodgeball-mästarinna med världens unibrow. Den högst ojämna kampen kan börja…

”Dodgeball – en komedi som siktar lågt” är den fullständiga titeln, som ger en antydning till vad som kan väntas. Visst siktar humorn lågt vid flera tillfällen, men det är främst dodgeball-bollarna som inte helt sällan träffar under bältet. Matcherna är ändå snabba och tar inte upp alltför stor del utav filmen, annars hade det nog fort blivit aningen långtråkigt. Replikerna är vassa, tempot kvickt och det bjuds på många skratt längs med Average Joe’s-teamets väg till final, och den slutgiltiga uppgörelsen. Förutsägbart, jovisst, men det fungerar ändå.

En harmlös komedi som inte lämnar några större intryck efter sig, men ändå underhållning för stunden.