Dödlig puls 1990

Joel Schumacher må ha gjort en hel del missar, och har kanske till och med sina bästa år bakom sig. Men under sin storhetstid på 1980- och 90-talet levererade han trots allt en rad starka kultrullar där han inte bara berättade historier med sin egen färgstarka stil utan även definierade de tidsperioderna med med såväl mode och musik (”St. Elmos Fire”, ”The Lost Boys”) samt samhällskritik (”Falling Down”, ”Juryn”).

”Dödlig puls” är en av hans mer - oförtjänt - bortglömda pärlor där han kombinerar övernaturligt med medicin i en härligt vag genreblandning av thriller, skräck, drama och science fiction. I sedvanliga sjukhusthrillers är det oftast någons karriär som står på spel medan i rysare hoppas hjältarna på att slippa bli slaktade av valfritt monster/mördare. Här är det både karriärer och liv som står på spel.

Storyn är simpel men effektiv: fem medicinstudenter börjar experimentera med nära-döden-upplevelser där de använder sig själva som försökskaniner. En efter en ställer de upp på att få sitt hjärta stannat och sedan bli återupplivade. Konsekvensen? Snart de hemsöks bokstavligen av spöken från sitt förflutna, synder som gör sig påminda.

Det hade kunnat bli en ganska platt film, både utseende- och innehållsmässigt. Men Schumacher håller intresset flytande med läckra bilder, starka karaktärer och solida sidointriger. Redan i inledningen frestas vi med symboliska bilder på kyrkostatyer och stämningsfull musik. Karaktärerna är tydliga utan att bli stereotyper och det byggs upp ett eggande maktspel dem emellan.

När det väll börjar hända saker är det med gott tempo och intensiva närbilder. Schumacher vet hur man vevar in tittaren och håller oss på vår plats. De obehagliga skräckscenerna byggs upp med mycket neonfärger, dimma, regn och ödsliga miljöer, nästan som i en gammal ”Terror på Elm Street”-film.

Skådespelarna bidrar mycket också. Kiefer Sutherland har alltid varit en pålitligt huvudrollsinnehavare, samma för Kevin Bacon som hetsig sidekick. Julia Roberts har den perfekta karisman och bettet för att sticka ut som gängets enda tjej. Lite förutsebart nog markeras hon ganska snabbt som kärleksintresse - inom en halvtimme har både Sutherland och Bacon påpekat hur vacker hon är.

Gängets svaga länk är William Baldwin (den snyggaste men sämsta Baldwin-skådespelaren) som obotlig sexmissbrukare, en karaktär och sidointrig som mest blir en parantes. Fokuset på Sutherlands ibland överdrivet våldsamma attacker blir stundtals tjatigt även om det leder till ett intensivt klimax. Det är ingen perfekt film men sällan ser man en skräckthriller med så starka budskap kring moral, ansvar och skuld. Och med en sådan ensemble!