Dog Eat Dog 2016

"Taxi Driver", "Raging Bull", "Blue Collar", "Hardcore" och "Mishima". Det är några av de tunga titlar som Paul Schrader har på sitt CV, både som manusförfattare och regissör men det synonyma för alla de titlar jag räknat upp är att de är över 30 år gamla. 

På senare år har hans track record inte alls hållit samma klass, se bara på lågvattenmärket "The Canyons" som han gjorde tillsammans med Bret Easton Ellis. Men nu är han tillbaka med en film som det är tänkt ska sätta tillbaka honom på kartan som en av Hollywoods mest egensinniga filmskapare. Lyckas han då? Vi återkommer till det.

"Dog Eat Dog" som filmen heter är baserad på boken med samma namn av Edward Bunker som de flesta av er kanske bäst känner igen som Mr. Blue i "Reservoir Dogs". Det här är en hårdkokt stöt-film, ni vet av den där sorten som handlar om några yrkeskriminella som ska göra en sista på pappret till synes enkel stöt och sen pensionera sig. De brukar sällan bli så enkla och så är såklart inte heller fallet i denna filmen där tre kåkfarare får i uppdrag att kidnappa en gangsterboss bebis. 

Trion är klassiskt uppbyggd med hjärnan Troy (Nicolas Cage), den hårda killen Diesel (Christopher Matthew Cook) och såklart den galna killen Mad Dog (Willem Dafoe) alla med sina egna drag och ytterligheter, något som självklart ställs på sin spets under filmens gång.

Filmen startar som en ångvält, Schrader sparar inte på något. Han tar den trashiga och pulpiga stilen från "The Canyons" och skruvar upp den till 11. Han mixar stilar, filter och ton hejvilt och det hela känns ibland som om Hype Williams hade regisserat "Point Blank" medan Abel Ferrara drog linor och skrek instruktioner i bakgrunden. Det är våldsamt, skitigt, elakt, mansgrisigt och fullt av svart humor och med en Dafoe som fått fullkomligt fria tyglar. Han äter upp duken som om den vore gjord av spunnet socker och levererar en av sina bästa prestationer på länge. Cage som knappast är oäven när det kommer till att ge 101% får stå tillbaka för virvelvinden som är Willem Dafoe.

Tyvärr tappar filmen i andra hälften, Schrader blir som en 400-meterslöpare som gått ut alldeles för hårt och filmen stapplar in i mål. Vilket lämnar mig som åskådare att återgå till min ursprungliga fråga; lyckas Schrader återskapa sin forna magi?

Svaret? Tyvärr inte fullt ut, det finns en energi och frenesi i filmen, speciellt under första hälften som i all sin vulgaritet är väldigt medryckande om än något mossig oCH gubbig men han lyckas inte löpa linan ut och filmen blir i slutändan en väldigt ojämn historia. Den stora behållningen är Dafoe och hans prestation är trots allt väl värd biljettpriset!