Dogtooth 2009

En man lever ett vanligt knegarliv men lyckats hemlighetshålla sin udda familjesituation. Han och frugan har nämligen uppfostrat sina tre barn bakom stängda dörrar i ett stort isolerat hus där en häck hindrar dem från att se omvärlden. De har lärt sig en annan betydelse av ord som har med världen utanför att göra, tron att katter är människoätande monster och att Frank Sinatra är deras farfar. Men då en utomstående kvinna presenteras för att ha samlag med sonen så snappar de nu vuxna barnen upp detaljer som får de att sukta efter ett liv utanför häcken...

Greklands förra film på svenska biografer, "Attenberg", var ett förfärligt pretentiöst drama tungt på metaforer och dialogfria provokationer. Den här Oscarsnominerade pärlan, om än fortfarande subtil, är mer verklighetsförankrad och intelligent. Här pekar man på samhällsnormer och mänskliga beteenden som är relevant för vem som helst. Provokationen i en man som isolerar sin familj från samhället ifrågasätts när man anar den underliggande kärleken och värmen hos barnen och deras föräldrar. Men självfallet är det en tickande bomb där små saker som en videofilm och påhitt om krav för att få lämna huset leder till ödesdigra konsekvenser.

Karaktärerna fördjupas aldrig utan är symboler för de traditionella familjerollerna. Fadern är aldrig en tyrann utan en engagerad beskyddare och modern den hunsade hemmafrun som tvingas begränsa sin kärlek till barnen i mån för allt hemlighetsmakeri om den riktiga världen. Barnen, en ung man och två kvinnor, är vuxna som likt trevande tonåringar söker sina identiteter och utvecklar sexualiteten utan att förstå varför och vad det är. Deras enda kontakt med någon på andra sidan häcken är en påhittad bror på som de "pratar med", fram tills sonens sexpartner dyker upp.

Trots en obehaglig stämning och en aning om något hemskt som kommer att ske så finns här trots allt en svag glimt i ögat och ett svart, tragikomiskt sinne för humor. Den blir aldrig grov och det lilla våldet kommer utan förvarning som ett knivhugg mot strupen men är däremot inte omotiverat och grisigt. Som så ofta leder det hela till ett öppet, och lite vagt, slut som kan lämna en del att önska för den bredare publiken. Men som helhet är det här en av de mer intressanta och intelligenta europeiska filmer som visats på svensk bio på sistone. Missa inte.