Dolittle 2020

Stephen Gaghan har både regisserat och skrivit manuset, men inte gjort något av det särskilt bra. Flera andra namn står med som medförfattare och kanhända är detta helt enkelt ett resultat av för många kockar?

 

Filmen handlar om Dr. Dolittle, en veterinär med en gåva som gör att han kan prata med djur. Han och hans älskade Lily startar upp en framgångsrik klinik för sina lurviga vänner. När Lily dör i en olycka drabbas Dolittle av svår sorg och stänger portarna till kliniken. Många år senare knackar plötsligt en liten flicka på dörren och ber Dr. Dolittle komma och titta till drottningen som är svårt sjuk. Han vägrar först, men ger sig sedan motvilligt iväg till slottet, vilket blir startskottet för ett världsomspännande äventyr för honom och hans fyrfota vänner.

 

 

Historien är baserad på de klassiska karaktärerna av brittiske barnboksförfattaren Hugh Lofting. Den är förvisso fartfylld, men känns ändå konstigt nog långtråkig alldeles för ofta. Det händer väldigt mycket, men händelserna spretar åt alla håll och hänger inte på ett naturligt sätt samman. Den röda tråden slingrar all världens väg och blir därför svår att hålla fokus på. Detta är en barnfilm så den är inte direkt komplicerad, dock rätt ansträngande att titta på.

 

Det stora problemet är manuset som helt enkelt känns ofärdigt och fullt av logiska luckor. Återigen, det är en barnfilm så helt tätt behöver det kanske inte vara, men någon måtta av rimlighet hade varit på sin plats.

 

Antonio Banderas, i en mindre biroll som pirat, gör en godkänd insats och jag uppskattar hans närvaro. Dessutom låter flera andra röstskådisar bra, medan Robert Downey Jr överspelar och inte känns engagerad alls. Han fladdrar oinspirerat i sitt kroppsspråk och pratar djurspråk gravt gurglande, vilket känns överdivet och fånigt.

 

 

”Dolittle” är visuellt rätt snyggt på sina håll, och djuren känns charmiga och potentiellt intressanta. Den neurotiske gorillan, till exempel, samt isbjörnen och strutsen som blir BFF:s, är kul figurer, men i slutändan inte så mycket mer. Och det är det som är skaver. Att det liksom inte blir mycket mer någonstans där det behöver vara det, medan det samtidigt känns som too much på andra håll.

 

Jag hade hoppats att jag skulle gilla detta, men får acceptera att ”Dolittle” inte var något för mig. Filmen borde absolut ha fått mer omsorg innan sin premiär och någon skulle helt klart ha tyglat Downey Jr. Helt åt skogen skitkass är den inte, men knappt så jättemycket bättre heller.