Domaren 2017

Filmen är baserad på boken med samma namn av Ian McEwan som själv också skrivit manuset. För regin står Richard Eyre som en gång tiden gjorde den mycket bättre ”Notes on a Scandal”.

Thompson spelar Fiona Maye, en hovrättsdomare som dömer i Stor Britanniens svåraste fall med fokus på barns rättigheter. En dag får hon i uppgift att avgöra om läkarna har rätt att tvångsvårda en leukemi-sjuk sjuttonåring, vars föräldrar vägrar gå med på en blodtransfusion av religiösa skäl. Domare Maye väljer att innan domslut träffa pojken, Adam, och mötet dem emellan kommer att förändra de bådas liv för alltid.

”Domaren” är en vuxen, intelligent och ganska torr brittisk film som trots vissa brister i manus aldrig känns tråkigt. Det finns en subtil humor som lättar upp här och var och jag tycker att det stundvis är till och med gripande.

Emma Thompson gör en fantastiskt bra insats och är med i princip varje bildruta. Hennes motspelare, den unge Fionn Whitehead ("Dunkirk") är likaledes en fröjd att se på och jag ömmar enormt för hans bedjande blick och sköra uppenbarelse. Scenerna de två emellan är starka och jag berörs otroligt av framförallt hans karaktärs öde, men det räcker inte hela vägen. På något sätt väntar jag på att mer ska ske. Vad? Det vet jag inte exakt, fast jag vet nu att det inte skedde, vilket blev trist och känndes fegt.

Det här är en film som handlar om väldigt svåra ämnen. Dels har vi alltså i den ena vågskålen människorna kring de omänskligt komplicerade rättsfallen, som på allvar ger mig svåra bryderier. I den andra återfinns mer vardagliga men ändå tuffa bekymmer i relationerna hemmavid. 

I en potentiellt intressant sidointrig till själva rättsdramat får vi lite lätt följa Fionas och hennes make Jacks (Stanley Tucci) liv. När Jack till synes utan förvarning föreslår att han efter ett år av oönskat celibat ska få ha en affär med en annan kvinna rasar Fionas trygga fasad vilket får henne att vackla till ordentligt.

Det är, i brist på bättre ord - spännande att följa hur den kompetenta domaren hanterar sitt privatliv medan hon tacklar sina påfrestande fall. Tyvärr finner jag att den delen av historien inte utvecklas tillräckligt, utan snarare stör den huvudsakliga. Jag får aldrig någon känsla för varken maken Jack eller relationen i sig, som inte alls känns värd att ängslas över. Inget av det är dock Thompsons eller Tuccis fel. Det funkar bara inte riktigt på film helt enkelt, även om det säkert är mer gångbart i boken.

”Domaren” är som sagt välspelad, liksom stark och berörande på sina håll och det finns egentligen inte så mycket att anmärka på. Jag lämnar salongen efteråt med tårar i ögonen och ett hjärta som värker. Uppenbart är ju att jag påverkats av det jag sett, fast när väl tårarna torkat vet jag inte riktigt varför de en gång föll.