Don Jon 2013

Karaktären Jon vinkar lite åt white trash-kulturen och grabbarna i MVTs reality-show "Jersey Shore" med sitt italienska ursprung, sin flashiga bil, vaxade bröst och silverkedja runt halsen. Muskelknutten älskar mammas pasta, sina tajta skjortor och glider runt på nattklubbar där han betygsätter kvinnors utseende på en skala mellan ett till tio innan han bestämmer sig för vem som blir den lyckliga att få följa med honom hem till lyan.

Det blonda bombnedslaget Barbara Sugarman (Scarlett Johanson) är en solklar tiopoängare med sin kurviga figur: "the most beautiful thing I've ever seen in the world". Hon är dock svårare att bestiga än resten av kvinnorna han avverkat. Men man suktar såklart alltid efter det man inte kan få.

Jon söker upp tjejen som fastnat på näthinnan och tvingas anstränga sig mer än vanligt för att få henne i säng. Den bossiga bruttan med primadonnafasoner lindar honom runt sitt lillfinger, gör honom till en äkta toffel och övertalar honom att börja på en kvällskurs för att någon gång i framtiden ha chans att få ett jobb som får de stora stålarna att rulla in.

Men förhållandet krackelerar när flickvänner upptäcker att det inte räcker för Don att få till det med henne, utan att han även måste smyga upp mitt i natten för att porrsurfa. När den grafiska pornografin dyker upp på skärmen helt oannonserat med utförliga och ingående beskrivningar av proceduren får man sig en lätt chock. Beroendet dikterar Dons liv och abstinensen som träffar honom är outhärdlig. Att runka till klippen på Pornhub framför sex i det verkliga livet är att föredra och han har blivit besatt av den förvrängda bilden av samlag att inget annat kan tillfredställa honom maximalt. Upplevelsen av sex är upphöjd på en piedestal.

"Don Jon" är en dramakomedi (observera dramakomedi, det är ingen repetition av fjolårets "Shame") med superb rollsättning. Levitt hade Scarlett Johanson i åtanke för den kvinnliga huvudkaraktären redan när han skrev manuset vilket är fullt förståligt när man ser henne agera. Filmen når dock sin pik, och är som starkast och intimast, när Esther (Julianne Moore) träder in som en katalysator till ett uppvaknande, och handlingen sjunker ner i ett tillstånd med bekännelser om relationer.

Visst, det är ingen fullpott. Men nöjaktig nog för att sprida leenden på läpparna och helt klart en godkänd nybörjarfilm!