Don't Breathe 2 2021

Det är alltid svårt att göra en uppföljare till ett stadigt original och detta gäller inte minst skräck- och thrillergenren. Regidebuterande Rodo Sayagues och första filmens regissör Fede Álvarez (som tillsammans skrev båda filmerna) gör sitt bästa för att leverera något annorlunda. Den stora twisten här? Filmens skurk är nu en hjälte.

 

Blinda krigsveteranen Norman (Stephen Lang) som kämpade på liv och död mot några vänligt sinnade tonårstjuvar i första filmen är den här gången snäll. Eller ja, snällare. Han bor med hund och ung, påstådd dotter (Madelyn Grace) som han överbeskyddar från omvärlden. En natt intas huset av några hotfulla skurkar men som vi vet ger sig inte Norman i första taget.

 

Att vända på steken är ett koncept som knappast garanterar ett lyckat resultat. När Norman var en sådan effektiv, skrämmande skurk i första filmen känns det lite trist att förvandla honom till en godhjärtad antihjälte här. Det fungerar ändå hyfsat, mycket tack vare Langs starka närvaro - och att den snart 70-årige skådespelaren är i imponerande bra, fysisk form!

 

Vad som fungerar mindre bra är skurkarna. Där originalet lät oss sympatisera med såväl Norman som hans motståndare (som för övrigt inte ens nämns här) så är bovarna denna gång aningen mer endimensionellt ondskefulla. Även om man inte ska klaga på skådespeleriet - indiefavoriten Brendan Sexton III (”Boys Don’t Cry”, ”The Killing”) är alltid sevärd.

 

Inledningsvis lyckas man ana den Hitchcock-liknande spänning som föregångaren bjöd på i massor. Speciellt en lång, till synes oklippt sekvens där den unga dottern försöker undkomma skurkarna genom att gömma sig på olika ställen i huset är fantastiskt filmad. Men snart blir det den ena scenen med slagsmål eller skottlossning efter den andra i ett ganska tröttsamt, repetitivt tempo.

 

Det känns stundtals mer som B-action än thrillerskräck, speciellt i ett fånigt, ”Rambo”-liknande ögonblick. Man offrar trovärdigheten tidigt - hur många sådana här situationer kan en blind man överleva? Twisten där skurkarnas egentliga motiv avslöjas känns dessutom som ett desperat försök att överträffa den chockerande hemligheten i del ett.

 

Men man ska heller inte hymla med om att det bjuds på en del kittlande spänning. Speciellt läckert är de i inspirerade färgerna och kameravinklarna som ibland påminner om klassisk Dario Argento. Det tillsammans med Langs fint återhållsamma prestation gör att man förlåter att den här uppföljaren inte når samma nivå som den träffsäkra originalfilmen.