Don't Move 2024

Vår ruskiga plot tar avstamp i en thrillerliknande interaktion som väcker både ett och två frågetecken.

 

Iris (Kelsey Asbille) packar under mystiska omständigheter ihop sig själv för att fly iväg med sin bil - med en lite väl lång panorering att hon lämnat sin mobiltelefon - för att besöka en högt belägen plats uppe på ett berg. Här förstår vi snabbt att något tragiskt har skett som har involverat en liten pojke, som nu har medfört att Iris vill avsluta sitt eget liv på samma vis.

 

Men då kommer en okänd man in i bilden, som försiktigt talar Iris till rätta och de båda “bondar” över personliga förluster. Det här hade kunnat vara starten på en dramatisk romans, där den ena faktiskt har räddat den andres liv och därmed på ett sätt förenat de två för evigt.

 

Den lilla detaljen i det här sammanhanget är dock att “Richard”, som han säger att han heter, inte alls visar sig vara den empatiska och snälla man som han har utgett sig för att vara. Att han räddat hennes liv verkar plötsligt oväsentligt när han nu istället väljer att ta kommandot över hennes framtid. I själva verket knockar han en inte ont anande Iris och injicerar henne med ett medel som sakta bryter ner hennes kropp, minut för minut. Vår väna berättelse tar därmed en tvär vändning där den nu allt mer orörliga Iris behöver ta sig till säkerhet innan hon förlorar kontrollen totalt över både röst, kropp och sitt liv.

 

Låter det som en osannolik historia? Katt-och-råtta-leken i “Don’t Move” påminner en hel del om verkliga historier där kvinnor har blivit drogade med olika typer av sömnmedel. Iris är konstant medveten om att förövaren jagar henne och hjälplösheten är både frustrerande men samtidigt levereras inte spänningen på en balanserad nivå.

 

Det förvånar mig att de inte lyckas göra en mer dominant poäng av vad som händer, utan det blir först och främst - och även till syvende och sist - en ensidig mördare-jagar-offer-historia. Detta i samband med att vår huvudkaraktär varken kan prata eller röra sig under merparten av de många bilresor som flimrar förbi, leder till en ganska tyst och ibland förutsägbar historia.

 

Skådespelarinsatserna är ganska svårbedömda på grund av så pass få interaktioner, men jag kan ändå känna att de kämpar med att göra dessa tyngda personligheter till sina egna. Finn Wittrock är för mig såväl som för många likasinnade “American Horror Story”-entuasister förknippad med sin briljanta och förvuxna bebis “Dandy”, och visst ser jag likheter även här. Kelsey Asbille har fått den ganska otacksamma rollen som den mestadels krälande Iris men gör även hon det hon kan med det lilla som ges.

 

Någonstans kunde “Don’t Move” ha levererat en smart känga mot oförtjänta kvinnoöden som hamnar i onda mäns händer - det är trots allt grymma Sam Raimi som står som producent - men den hittar aldrig riktigt sin röst eller budskap. Resultatet blir en ganska enkel jakt- och slasher-berättelse vars potential ibland flashar förbi men som jag dessvärre, precis som Iris, aldrig lyckas greppa tag i.