Donnie Darko 2001

Om David Lynch varit en ung filmmakare i dag som gett sig på high school-genren skulle resultatet kanske inte hamna allt för långt bort från Richard Kellys fantastiska långfilmsdebut. "Donnie Darko" är något så ovanligt som en existentiell gåta som samtidigt fungerar utmärkt som rak och enkel underhållning. Vid premiären 2001 handlade det mesta om att Drew Barrymore stod med som producent, och hon måste tydligen haft ett synnerligen skarpt öga för rå talang, med tanke på hur kult filmen blivit trots att den gick uselt på biograferna.

"Donnie Darko" är en film som man ska veta så lite om som möjligt innan man börjar titta. Det är en historia man ska uppleva utan förkunskaper. Därför ska de lyckligt ovetande få bli lika överraskade som undertecknad själv vid den första titten. Det man kan säga rent krasst är att filmen börjar 1988 där titelkaraktären och tonåringen Donnie Darko (Gyllenhaal) går hos en psykiatriker på grund av sitt förflutna. Efter ett nattligt besök av en minst sagt udda karaktär sätts en tidslinje igång som sedan mynnar ut i den ena funderingen efter den andra. Som åskådare är man aldrig riktigt säker på vad som händer eller varför det blir som det blir och det hela lyckas sedan knytas ihop på både ett logiskt och tillräckligt öppet sätt för vidare analyser.

Kelly skapar i "Donnie Darko" en väldigt normal värld där väldigt onormala saker inträffar. Det är enkelt samtidigt som det är komplext. Och det är precis det som gör att filmen håller så länge efter den första titten. Det här är en film att återvända till många gånger och ändå upptäcka något nytt. Jake Gyllenhaal visade redan här upp varför han är en av Hollywoods bästa unga aktörer. Han har en sällsynt förmåga att vara tvålfager, men ändå ha det där extra som gör honom både intressant och svårpreciserad. Här får han dessutom spela en karaktär som är väldigt svårtolkad och i vissa stunder fullständigt osympatisk vilket tar fram det bästa i hans register. Att "Donnie Darko" dessutom var en tidig film för honom gör att han fortfarande kroppsligt var en betydligt spinkigare gestalt än nu vilket passar rollen utmärkt.

Resten av skådespelarna är även de bra med Katharine Ross, Mary McDonnell och Noah Wyle i minnesvärda roller. Intressant nog släpptes en Director's cut efter att filmen blivit kult som hemmaprodukt, och det råder ganska olika meningar om de extra 20 minuterna och det nya soundtracket tillförde eller förstörde den redan befintliga versionen. Undertecknad tycker nog att man både kan ha och mista den längre versionen. Den utgör ett intressant alternativ till originalet, men känns knappast helt nödvändig om man sett den kortare speltiden.

För er som älskar kultfilmer är "Donnie Darko" en självklar nöt att sätta tänderna i. Men det är också en film som kan användas som underlag för intressanta diskussioner om moral, verklighet och jordens undergång. Det är en film som är omöjlig att glömma och som trots vissa brister i skådespeleri och långa scener, inte känns ett dugg överflödig när man tänker tillbaka på den. Exakt som en modern klassiker ska vara med andra ord.