Dora and the Lost City 2019

Dora (Isabela Moner) är uppväxt i djungeln där hon bor tillsammans med sina föräldrar (Eva Longoria och Michael Peña) som är arkeologer. Nu som 16-åring ska hon skickas iväg för att gå i skolan i Los Angeles, och bo med sin kusin Diego (Jeff Wahlberg). Föräldrarna ska nämligen iväg på en farlig expedition för att hitta den legendariska staden Parapata, ett bortglömt Inka-rike fullt av guld (fast filmen poängterar många gånger om att familjen är utforskare och inte plundrare).

Men Dora, som är expert på att klara sig i djungeln, har ingen aning om hur hon ska bete i sig i skolan, och hennes kusin skäms för henne. Hon går runt och hälsar på alla till höger och vänster, hon fastnar med sin ryggsäck i metalldetektorn för att hon bär runt på en massa konstiga överlevnadsföremål för djungeln, och hon blir utskrattad på skoldansen när hon skuttar ut på dansgolvet i någon sorts påfågeldans.

Tack och lov har hon sin obotliga optimism, och skakar snabbt av sig motgångarna. När skolan ska på utflykt och de ska delas in i grupper hamnar hon och Diego ihop med klassens besserwisser Sammy (Madeleine Madden) och den nördiga Randy (Nicholas Coombe). Men kvartetten kidnappas och flygs tillbaka till Sydamerika, bara för att räddas lika snabbt av en man vid namn Alejandro (Eugenio Derbez) som säger att han är vän till Doras föräldrar. Tillsammans måste de in i djungeln för att finna föräldrarna innan kidnapparna hinner ikapp dem. Äventyret kan börja!

Filmen är alltså baserad på den tecknade TV-serien ”Dora utforskaren” som började sändas år 2000. I serien är Dora ett liten latinamerikansk flicka som ger sig ut på äventyr tillsammans med sin apa Boots, sin talande ryggsäck och en karta som sjunger. De måste passa sig för den maskerade räven Swiper som smyger runt och stjäl saker. Serien har en pedagogisk funktion då Dora ställer frågor direkt till de TV-tittande barnen, för att sedan ge rätt svar.

Så hur har då Mupparna-regissören James Bobin lyckats med transformeringen av Dora från serietecknat barn till livs levande tonårstjej i ”Dora and the Lost City”? Ganska väl, faktiskt. I filmens inledningsscen är hon fortfarande en sexåring som leker med sin kusin Diego i djungeln, och där får vi även bekanta oss med Boots, Swiper och den talande ryggsäcken.

Många av scenerna är färgsprakande visioner ut Doras fantasi, och ibland flyter fantasin och verkligheten ihop så det blir svårt att skilja på vad som är vad. Verkligheten är nämligen inte särskilt ”verklig” heller. Även här bryter Dora fjärde väggen för att prata med oss i publiken, och i en scen där de hamnar bland plantor som utsöndrar något sorts hallucinerande gift blir alla tecknade seriefigurer igen.

Moner gör ett fint jobb som Dora, och äventyren bjuder på ständigt nya överraskningar. Miljöerna och scenografin är imponerande, särskilt mot slutet, där det dock kan bli lite läskigt för de allra minsta, men spänningen hålls på topp. Även om ett par vuxenskämt slinker med som när två i gänget fattar tycke för varandra och Dora kallar det parningsprocessen, riktar sig filmen till en ung publik. Jag såg den på en förhandsvisning i New York i ett rum fullt av barn som såg ut att vara mellan tre och tio år. Bara den allra minsta tappade lite intresse i mitten av filmen och började prata om annat, men annars tyckte jag nog att samtligas uppmärksamhet hölls på topp. Särskilt den gulliga apan Boots fick mycket uppskattning.

Filmen blir lite som en blandning av Indiana Jones och "Unbreakable Kimmy Schmidt" med knasiga Mupparna-upptåg. Berättelsen kan kännas något virrig och osammanhängande ur ett vuxenperspektiv, och skulle kunna ha hållits ihop lite bättre, men Doras värld är charmig och spännande för de små. Filmen har stort hjärta och bjuder på mycket glädje. En härlig familjeupplevelse helt enkelt!