Downton Abbey 2010-2015

Serien tar sin början år 1912 när nyheterna om Titanics förlisning når den välbärgade Crawley-familjen på godset Downton Abbey i Yorkshire, England. Familjens patriark – Robert Crawley (Hugh Bonneville) – är Earl av Grantham och när han får reda på att två av hans närmsta arvingar omkommit i olyckan börjar saker och ting bli turbulent i den slutna värld som han försöker ha kontroll över. Särskilt eftersom arvingarna inte bara var vitala delar i successionsordningen, utan också en lösning på Downtons finansiella problem som blir allt svårare för varje dag. Härifrån tas vi med på en spännande och detaljerad resa genom första världskriget, spanska sjukan, mellankrigstiden och vidare till Hitlers tidiga steg mot makten.

Fokus ligger delvis på Robert och hela Crawley-familjen – med modern Cora (Elizabeth McGovern), döttrarna Mary (Michelle Dockery), Edith (Laura Carmichael) och Sybil (Jessica Brown Findlay) samt Roberts mor Violet (Maggie Smith) – men också på de som sköter maskineriet bakom Downton Abbey. Butlern Charles Carson (Jim Carter), hushållerskan Elsie (Phyllis Logan), chauffören Tom Branson (Allen Leech), betjänten John Bates (Brendan Coyle), kokerskan Beryl Patmore (Lesley Nicol) och många av deras kollegor är alla viktiga pusselbitar i serien som helhet. Relationerna inom båda dessa grupper innanför godsets väggar utforskas och ställs mot varandra, vilket ger intressanta kontraster och insikter kring den era som serien präglas så tydligt av.

Just den biten väljer Fellowes att gräva allra djupast i, det sociala spelet mellan karaktärerna och den dynamik som måste finnas där för att ”verksamheten” ska fortsätta gå runt. Han ger oss en inblick bakom de fiktiva – men ack så trovärdiga – kulisserna och utforskar intriger, situationer och kontakter som kan kännas små på pappret, men som ändå tacklas med respekt och allvar. Det är kärlek, sex, girighet, hat, avund, makthunger och fulspel till höger och vänster, och man kan inte annat än att engagera sig i det. Det är de små detaljerna och interaktionerna som Fellowes verkligen får till, vilket gör att karaktärerna blir av kött och blod snarare än pappfigurer. Detta gör att berättelsen inte blir så artificiell och ytlig som i valfritt platt kostymdrama från BBC.

Manuset får liv i de minnesvärda prestationer som de flesta i ensemblen levererar. Hugh Bonneville är verkligen vidunderlig i sin huvudroll och det känns som att han skulle kunna navigera sig genom den brittiska societeten i sömnen. Han bara utstrålar klass, elegans och pondus och personifierar den aura som hela serien radierar i varje avsnitt. McGovern och hennes Cora-karaktär är som en mänsklig skildring av uttrycket ”behind every great man there’s a great woman”, och hennes ödmjukhet och djup tycks inte ha några gränser. Allra bäst är dock Brendan Coyle, som med sin ohyggligt ljuva stämma inte skulle kunna bli mer sympatisk om han så försökte. Bates är en karaktär som man saknar så fort han inte är med i bild, och hans närvaro präglar hela serien. Sköna gästspel från exempelvis Paul Giamatti och Kevin McNally blir också stämningshöjare som man kommer ihåg långt efter de lämnat rutan.

I bakgrunden av allt detta rör sig det tidiga 1900-talets historia, som snyggt påverkar händelserna och karaktärerna som är centrala i serien. Även om vi aldrig får se Titanic förlisa kan vi känna det emotionella avtrycket från den händelsen långt in i första säsongen, och samma kan sägas om exempelvis första världskriget och hur dess konsekvenser hanteras i den tredje säsongen. Vi får oss också en lärorik inblick i utfasningen av Edvardiansk tid och hur en ny politisk era började med kung George V. Ingenting hastas fram heller, utan sakta rör man sig framåt bland dessa händelser, något som leder till skön spänning när mullret från ett stundande världskrig börjar kännas av.  

På den negativa sidan är ”Downton Abbey” något repetitiv och förutsägbar, då narrativa mönster som etableras i de tidiga säsongerna upprepas i de senare. En viss torrhet infinner sig i vissa avsnitt också, när man känner sig lite mätt på miljön och perioden. Sen är det ingen hemlighet att Julian Fellowes står väldigt långt till höger på den politiska skalan, vilket ibland märks obekvämt mycket i hans vinklade skildring av den här typen av aristokratisk överklass. Allt är kort sagt lite väl enkelt och några ordentliga doser med svärta hade inte skadat. Men trots dessa skavanker kan man inte annat än att djupt bry sig om karaktärerna och deras relationer, skildrade med lysande tidskänsla och värdighet.