Downton Abbey: En ny era 2022

Jag erkänner villigt redan nu, att jag fullkomligen älskar serien, och har såklart sett den både en och två gånger. Jag recenserar således utifrån ett perspektiv i vilken alla karaktärer är för mig välkända. Och jag tror att det är en förutsättning för att på riktigt kunna uppskatta detta, så mycket som jag gör. Men jag måste ändå tillägga att jag inte är helt okritisk till allt som stavas Downton. Förra filmen (från 2019) tyckte jag exempelvis om, men jag tog inte emot den med lika stor entusiasm.

 

Nåväl, nog om mig. Filmen då? tänker ni. Och ja filmen.

 

Rent objektivt bedömer jag detta som något riktigt bra. ”Downton Abbey: En ny era” är en otroligt proffsig produktion, fotot och övrig teknik är tveklöst toppnotch och skådisarna är, utan undantag, otroligt samspelta. Även historien, eller historierna, är välberättade, med behaglig dramaturgi och gott tempo. Möjligen tappar filmen en liten gnutta fart när nya personer introduceras, vilket kan kännas som små hack i det i övrigt väloljade maskineriet. Men i övrigt finns inte mycket att anmärka på. Det som jag ändå tänker skulle kunna ligga filmen i fatet, inför en publik som inte sett något innan, är just att man inte känner karaktärerna. Det är inte nödvändigt att göra det, alla presenteras här, men ytligt. Serien gick ut på att verkligen brodera ut alla och envar i åratal, varför risken finns att nya åskådare inte kommer kunna förstå tjusningen med dem.

 

”Downton Abbey: En ny era” utspelas i slutet av 1920-talet och handlar som vanligt om herrskap och tjänstefolk i det stora slottet Downton Abbey, på brittiska landsbygden. Adelsfamiljen Crawley blir tillfrågad om de kan hyra ut sitt slott för en filminspelning, mot en bra summa pengar. Detta går de med på, även om vissa traditionalister starkt emotsätter sig nymodigheterna. I samma veva får familjen veta att farmor Violet Crawley (spelad av en, som alltid, helt fenomenal Maggie Smith) har av en mystisk ungdomsflirt, fått ärva ett lusthus på franska Rivieran. Hon själv är för gammal för att åka ner, men några andra, med hennes son Lord Grantham (Hugh Bonneville) och hans fru Cora (Elizabeth McGovern) i spetsen tar båten och tåget över för att ta reda på vad det är som egentligen pågår.

 

Det är dessa två huvudspår som parallellt löper och som knyts ihop till det som blir filmen. På vägen får vi träffa älskade favoriter som Anna (Joanne Froggatt) och Bates (Brendan Coyle), Mr Carson (Jim Carter) och Mrs Hughes (Phyllis Logan) och såklart ”bara Barrow” (Robert James-Collier), som genom åren mjuknat och samtidigt växt ordentligt. Plus såklart många fler. Och ja, det är dessa som tillsammans gör filmen. Som jag påtalat, så är jag en aning ”jävig”, men förutsättningarna är som de är, så jag får helt enkelt och utan krusiduller medge att jag inte kunde få nog av detta. Ifall någon missat det. Redan vid första svepningarna över de gamla (och yngre) bekanta ansiktena började jag gråta, och snyftningarna slutade inte förrän vid eftertexterna. Det blev så otroligt känslosamt att återse så många av alla de som under så många timmar hållit mig sällskap i livet. Samtidigt är det inte bara på grund av nostalgin som jag tycker så mycket om filmen. Inte alls. Den bara är, av dels tidigare nämnda anledningar, ett väldigt bra och välgjort stycke kinematografi.

 

”Downton Abbey: En ny era” innehåller sedvanliga trätor, förväxlingar och överraskningar, den är romantisk och dramatisk, men inte sentimental. I alla fall inte i ordets negativa bemärkelse. Viss banalitet smyger sig oundvikligt in här och var, men även i de stunderna balanserar berättelsen effektivt på rätt sida melodrama. Detta är en såpa om klass, men den har också klass. ”Downton Abbey: En ny era” tar, liksom serien innan den, tempen på makt och dynamik dels mellan män och kvinnor, men alltså också mellan klasser och i hierarkierna i dessa. Samtidigt synas sociala normer, och även om inga anspråk görs för att lösa problemen, så tas de upp i ljuset, vilket breder väg för vidare diskussioner.

 

Det är, som sagt, sig likt, men mycket är också nytt och annorlunda nyanserat. På de flesta håll har karaktärerna utvecklats, och även om vissa gamla sidor av några tittar fram under lugg, så har de flesta mognat på ett välkommet och uppfriskande sätt. Detta kan såklart inte den som inte sett något innan upptäcka. Och jag är rädd att filmen för en novis skulle kunna te sig alldeles för platt för att engagera. Men som sagt. För oss redan invigda, är detta en ren fröjd. Det är en otroligt härlig och helt enkelt hjärtlig stund vi bjuds på. Ni vet så som det kan bli när man plötsligt möter en kär gammal vän på gatan och uppfylls av en gemytlig känsla av värme i hela kroppen, innan båda tar en gemensam ansats till en omhuldande kram. Den kramen är vad ”Downton Abbey: En ny era” var. En otroligt uppskattad upplevelse som jag innerligt hoppas inte kommer bli den sista.