Dragged Across Concrete 2018

I "Brawl in Cell Block 99" fick vi se en hård Vince Vaughn sitta av fängelsetid, och spendera den med att banka in skallar och bryta fingrar på dryga fångvakter. Vi fick där upp ögonen för Vaughns hårda, dramatiska sida, och vi fick även se S. Craig Zahler bjuda på benhård action, men även en skitig realism man sällan ser i dagens polerade Hollywoodproduktioner. Därför var förväntningarna inför hans nästa verk höga!

Här får vi följa Brett Ridgeman (Mel Gibson) och Tony Lurasetti (Vince Vaughn), två poliser som båda är lite trötta på sitt jobb. De anser att lönen inte återspeglar deras hårda arbete, och de får, enligt dem, oförtjänt kritik efter ett hårt gripande av en knarklangare.

Samtidigt lär vi även känna Henry (Tory Kittles) som befinner sig på andra sidan av lagen. Det de alla tre har gemensamt är att de är i behov av pengar för att försörja sina familjer, och det är här gränsen mellan gott och ont blir suddig. Det här är ingen film om the good guys vs bad guys, utan snarare handlar den om hur långt man är villig att gå för att hjälpa dem man älskar.

Det märks att Zahler gillar att lägga krut på karaktärerna i sina filmer. Här ser vi inga hektiska actionscener eller dyra specialeffekter. Tvärtom så är kamerarörelserna minimala, dialogerna utdragna och handlingens uppbyggnad ovanligt lång. Filmens totala avsaknad av musik bidrar också till den råa realismen vi utsätts för.

Det känns verkligen som att man är med karaktärerna på den här resan. Vi får lära känna deras brister och deras styrkor, och genom deras dynamik bjuds vi även på intressanta dialoger med en hel del humor. Mel Gibson och Vince Vaughn visar en underhållande kemi som vi sällan ser på den stora skärmen numera. De är bittra och trötta, men under ytan märker man ändå hur mycket de bryr sig om varandra. Det är svårt att inte tänka på "Dödligt vapen" när man ser Gibson i en sån här roll, men förutom att han är polis i båda filmerna, finns det inga likheter. Istället för den överenergiska, charmiga Riggs, så får vi en dyster Ridgeman.

Filmens speltid är mycket ovanlig för ett långsamt polisdrama, men ändå är det svårt att slita blicken från skärmen. Man blir så investerad i karaktärerna att man inte vill missa någon av deras dialoger eller handlingar. Sällan har en 15 minuter lång scen på två killar i en bil varit så intressant att följa.

Tack vare filmens detaljerade realism, får man ta del av saker man annars inte får se i andra polisfilmer. Ett exempel är när Tony ska ta fram ett snipergevär. I andra actionfilmer känns det som att vem som helst kan montera en sniper, och att det går på ett par sekunder. Här får vi ta del av hur han monterar de små benen, hur han justerar siktet och hur han lägger sig till rätta. Det är vågat av Zahler i en film 2019 då vi har kortare koncentrationsförmåga än någonsin, men det är samtidigt de här besluten som gör att filmen sticker ut och känns fräsch. Den gör vad andra filmer inte vågar.

Precis som sina tidigare verk, så hittar vi även bevis på Zahlers kärlek till gore. Vid flera tillfällen bjuds vi på inälvor eller kroppsdelar som inte sitter riktigt som de borde.

Handligen rör sig långsamt framåt, men eftersom man får gräva djupt i tankarna hos huvudtrion så blir filmen slut så mycket mer känslosamt och tillfredsställande. "Dragged Across Concrete" är en tacksam paus från Hollywoods snabba action och ibland tunna karaktärer. Jag ser med spänning fram emot vad S. Craig Zahler gör härnäst!